| Signerat Kjellberg |

Övermodiga svenska olympiska förhoppningar

Med några månader kvar till OS i London börjar svensk media skruva upp förväntningar om svenska medaljhopp riktigt rejält.

Visst sker det med all rätt när supertalangen Sarah Sjöström vinner ett par EM-guld dagarna efter varandra och ligger etta och tvåa på världsbästalistan både på 100 m frisim och 100 m fjäril. Men vi ska komma ihåg hur det, i alla olika idrotter, brukar se ut ett olympiskt år. Det är sällan världsbästalistan som gäller när nerver och OS-medaljer väl står på spel. Fråga Terese Alshammar om baddräkter till exempel.

Lite samma gäller Anna Lindberg och hennes EM-framgångar som gärna lyfts upp som tecken på kommande ädla medaljer i OS eller Håkan Dahlby som vann EM-guld i dubbeltrapp.

Jag säger inte att ingen av dom har chans på medaljer, men historien borde lära oss att hålla ner förväntingarna lite mer och istället låta oss bli överraskade när den allra största tävlingsdagen i respektive idrott står på spel.

Mest av allt håller jag tummarna för att Terese Alshammar äntligen lyckas i den största av tävlingar. Sarah Sjöström får gärna vinna ett OS-guld. Bara det inte sker på bekostnad av att Terese Alshammar blir tvåa i samma lopp. Sjöström får så många fler möjligheter det kommande dryga decenniet.

Eller varför inte låta dom vinna varsitt guld istället!

Hur var det nu med att hålla nere förväntingarna...

Schlingmann tillbaka i båset

Att Per Schlingmann slutar som statssekreterare och återgår till en roll helt inom Moderaterna är kanske i första hand ett tecken på att partiet har sjukdomsinsikt om att man inte är där man borde vara i rollen som det samhällsbärande parti man eftersträvar att ses som.

Det krävs att man återigen börjar berätta för människor vad det är man vill göra för att ordna de orättvisor och de stora brister som finns inom en rad olika kritiska områden. Att vara det enda arbetarpartiet förpliktigar mer än att slå sig för bröstet över hur många arbetstillfällen som har skapats. Det kräver att man mycket tydligare kan berätta hur arbetslösheten i de kritiska grupperna, ungdomar och utrikes födda, ska kunna minskas radikalt.

Förutom att statsministern fick en hel del skit för sitt uttalande i förra veckan så visar ändå helheten i den intervjun tillsammans med det fokus på just dessa två grupper som fanns i vårbudgeten att man har ambitioner. Nu måste det gå ifrån ambitioner, fina ord och rena floskler till konkreta förslag och förändringar som bryter mönster och banar mark för en historisk förändring som inte bara är till glädje för alla som kan få ett arbete utan även sucessivt drar undan mattan för dom som ondgör sig över bidragsberoende av ena eller andra orsaken.

Schlingmann ska arbeta tillsammans med partisekreterare Kent Persson och det tror jag faktiskt är helt nödvändigt sett till hans första tid i den rollen. Med all respekt för Persson så är det inte honom media i första hand kommer att vara intresserade av att prata med i fortsättningen.

På sätt och vis kanske man också kan se förändringen som att Moderaterna nu i ännu högre grad ser till sitt eget hus istället för hela regeringens när man låter PR-statssekreteraren för regeringen få jobba med det parti som han givetvis helst av allt vill ska lyckas bäst.Det säger sig självt att han inte, hur proffessionell han än må vara, har varit sådär värst pigg på att göra PR för de andra allianspartiernas politik.

Svårigheten i att tolka sjukförsäkringslagen

Hanteringen av sjuka i Sverige har varit en av de största frågorna i många år nu. Förändringar i systemet har otvivelaktigt resulterat i att människor har drabbats av fullkomligt orimliga beslut från Försäkringskassan.

Det är regering och riksdag som fattar beslut om vad Försäkringskassan ska förhålla sig till och vi har sett många exempel där tolkningen av lagen, den intention som regeringen har haft, inte har varit i närheten av de beslut som Försäkringskassan sedan har tagit.

Regeringen har fått hård kritik för en hel del av förändringarna och man har varit dåliga på att kunna förklara på en mänskligt sätt hur man egentligen vill att det ska fungera. Detta tillsammans med Försäkringskassan tolkningar av lagen har gjort det dubbelt värre för många.

Ett starkt bevis för att det förhåller sig på det här viset är den dom som nu kommit från Högsta förvaltningsdomstolen och som handlar om hur lindrigt sjuka, där arbete kunnat förvärras av arbete inte har fått beviljat ytterligare sjuksrivning av Försäkringskassan.

Det är bra att detta förtydligas och jag hoppas att flera delar av sjukförsäkringslagen granskas på samma vis för att undanröja oklarheter som leder till att människor hamnar i en situation som ingen har haft en avsikt av.

Vid sidan om detta vore det välkommet om framtida förändringar placeras på rätt sida om det förståeliga så att vi slipper ifrån felaktiga tolkningar i fortsättningen.

Ska Borås börja ta hand om sin prisbelönta stad nu?

När man är ute i världen i några månader i länder som Malaysia, Nya Zeeland och USA så är det nästan genomgående slående hur mycket bättre man där är på att ta hand om sina offentliga miljöer i och runt sina städer jämfört i Sverige

Vägrenar och gräsmattor är välklippta, ogräs sällan förekommande och skräp förekommer i princip inte någonstans.

I Sverige ser det tyvärr alldeles för ofta inte alls ut på det viset. Att åka igenom Allén i Göteborg en tidig morgon på våren eller sommaren och se hur gräsmattorna där är täckta av McDonaldspåsar och annat löst skräp är inte vackert. Detta är inget unikt för Göteborg. Det spelar ingen roll om det istället handlar om Borås eller busstationen i Bollebygd samma morgon.

Nedkräpning som sker av människor som inte har bättre vett är riktigt illa. Här har vi en lag som ska beivra nedskräpning, men den är ganska tandlös i sin luddighet och det faller på sin egen orimlighet att polisen ska hinna ta fast människor som inte slänger sina sopor i närmsta papperskorg.

Den andra delen däremot har varje stad med självaktning ansvar för. Det handlar om att man måste förvalta alla de investeringar som sker i syfte att skapa en trevlig miljö att vistas i. Det hjälper inte att lägga många miljoner på att skapa en trevligare infart till en stad om man sedan inte har avsatt resurser att underhålla gräsmattor, refuger och planteringar i området. Klipps gräset bara så sällan som möjligt med en enorm åkgräsklippare som omöjligtvis kan fixa detaljerna så ser det ut som det gör på många ställen. Rensas ogräset bara bort en gång om året så kan man nästan skita i det också.

För mig är det obegripligt hur man i en kommun kan lägga enorma pengar på att skapa något som både är praktiskt och trivsamt för att sedan inte ha de tillräckliga resurser som krävs för att bibehålla det hela. Då är det bättre att slå av på investeringstakten en aning så att det som redan existerar kan skötas på bästa sätt. Även det är nämligen något som skapar trivsel.

Vi alla har ansvaret att slänga skräpet där det hör hemma, men kommunerna har fortfarande kvar sitt ansvar att ta hand om underhållet. Om alla förstod hur mycket pengar det kostar att städa varje morgon, resurser som istället kunde läggas på underhåll, så kanske det skulle bli lite bättre.

Varför inte låta allmänheten få veta hur mycket den städning som sker utanför det normala (det som töms från papperskorgar) kostar så kanske det i alla fall får några fler att tänka till. Likaväl som att man på olika ställen sätter upp skyltar om hur många som cyklar en viss sträcka varje dag skulle en skylt kunna informera om hur mycket städningen kostat den senaste månaden.

 

New York i bilder

Att sortera bland över 2000 bilder som tagits under 11 veckor i 6 länder är ett jobb att göra efter en resa.

Samtidigt är det nog en del av att bearbeta en så pass omfattande resa också och ser vad man faktiskt varit med om.

Vissa bilder är personliga och andra är sådana som funkar hur bra som helst att visa för allmänheten.

Jag har gjort det enkelt för mig när jag börjat med New York och här gjort ett urval av alla de bilder som togs där:

Uppgooglad i det blå

Under tiden jag var frånvarande från den dagliga debatten i Sverige så har jag uppenbarligen missat den om SVT-dokumentären Du är googlad som fått stor uppmärksamhet.

Jag har inte sett den, men läser nu hos Deeped något som han tror är en följd av denna dokumentär. Han har fått ett mail med en begäran att plocka bort en del i ett fem år gammalt blogginlägg som inte är så fördelaktigt för personen som begär detta.

Deeped undrar vad han ska göra med denna begäran då han i grunden anser att det är en del av historien som ska få finnas kvar där alldeles oavsett om han idag väljer att uttrycka sig på ett annat vis och undvika den typ utfall som kanske skedde tidigare.

Jag vet inte själv vad jag skulle göra om en sådan begäran kom. Det allra närmaste jag har varit frågeställningen är ett företag, där jag skrev en rejäl sågning av, och som helt sonika begärde att jag skulle radera mitt inlägg om dom. När jag vägrade kom istället ett lockbete i form av pengar. Inlägget ligger kvar där än...

Nu handlade detta om ett företag vilket är en helt annan sak än vad frågeställningen egentligen handlar om. En person som i sökresultaten på Google har en rad mer eller mindre negativa beskrivningar om sig själv kan givetvis drabbas negativt av detta. Frågeställningen handlar om några olika delar.

Är det negativa ord som har substans i form av åsikter som har uttryckts och som måste stå pall för kritik så finns det ingen anledning att det ska bort. Det som är kärnan är om personen ifråga beskrivs på ett vis som inte har med sakfrågan att göra (så som kanske Deeped gjorde för 5 år sedan). Samtidigt finns det också en mycket stark gränsdragning om det handlar om en offentlig person eller det motsatta. En offentlig person ska inte få stå ut med ovidkommande och nedvärderande beskrivningar heller, men är ändå i en helt annan position att kunna bortse ifrån detta i en Google-sökning än vad en vanlig medborgare har när denne blir googlad vid en jobbansökan eller liknande.

Just den typen av ovidkommande och direkt felaktiga utfall har jag vid ett antal tillfällen själv ägnat mig åt på den här bloggen sedan 2005. Det har ofta handlat om att jag har dragits med i ett aktuellt drev och inte alls haft is i magen att tänka efter innan jag sågat någon efter fotknölarna. Jag ångrar det idag och försöker att inte falla i den fällan fler gånger. Men jag har inte vid något tillfälle plockat bort texter i efterhand pga av detta. Istället handlar det om att be om ursäkt och försöka skapa en tilltro till det genom att lära sig av misstagen och inte göra samma sak igen.

Jag vet inte hur jag skulle agera själv om jag fick samma begäran som Deeped har fått. Handlar det om en offentlig person är jag ganska säker på att texten skulle få ligga kvar, möjligtvis med en uppdatering, men skulle det handla om en "vanlig" medborgare är jag betydligt mer osäker. Jag tror förresten inte att det någong gång har hänt att en icke-offentlig person har fått klä skott för min ilska och blivit namngiven.

När jag googlar mig själv, vilket sker med viss regelbundenhet, så framkommer det mest att jag finns registrerad på alldeles för många olika sajter runt om på det stora internätet...

Dom 100 bästa NYC-låtarna

Det har gjorts ett antal olika listningar genom åren som går ut på att samla ihop musik som handlar om New York. De flesta har haft Frank Sinatras "New York, New York" som obestridlig nummer ett tack vare hur den över alla gränser, både i USA och omvärlden, är en identifikation av staden.

För ett tag sedan pulicerade TmeOut New York en ny lista med ett lite annat utseende och inte minst med en helt annan och mycket mer magnifik nummer ett.

Det handar om Jay Z och Alicia Keys med Empire state of mind och den är sedan flera år tillbaka min egen absoluta New York-favorit. 

 

I förklaringen till varför man har valt just den här låten som nummer ett inryms nästan på pricken allt det som jag för någon dag sedan lite halvdant försökte beskriva i ett blogginlägg:

When Jay-Z's roll-with-the-punches verse gives way to Alicia Keys's chorus, it's the musical equivalent of the first time you touched down on the JFK tarmac or saw the Statue of Liberty. "Empire State of Mind" is hopeful and warm—and for that reason, it's the only song to provide a real update to Sinatra's "New York, New York."

Hela listan finns att se i etapper på TimeOut och går att hämta hem som en Spotify-lista som är sorterad i den ordning man har rankat låtarna.

En guldgruva med allt fokus på New York även om det saknas några av mina favoriter. Exempelvis har inte Leaving New York med R.E.M. fått en plats vilket i mina öron är märkligt.

 

Det magiska med New York

Det är så lätt att säga att en stad är unik.

Det är svårare att beskriva vad det är som fångar hela ens uppmärksamhet så att det nästan gör fysiskt ont i en att lämna densamma.

För mig är New York den stad som bäst har uppfyllt alla de förväntingar som på förhand funnits inför ett besök och dessutom trumfat det med just det där som är så svårt att beskriva.

Första besöket 2004 var en upptäcksfärd tills fots i nio dagar och när jag den gången lämnade stan så var det med en kraftig längtan tillbaka. Trots detta dröjde det ända till nu innan Manhattan återigen fick vara hemmaplan för sex dagar.

Det är inte samma sak att komma dit den andra gången, men det magiska med denna stad är att det inte handlar om att något är sämre. Ingenting är slentrian. Allt känns så på riktigt som det bara kan vara och nästan inget är, som så mycket annat i USA, tillrättalagt och till synes anpassat. Det finns en genuinitet i allt det stora. Det finns ingen i den här stan som lägger upp breda tillgjorda leenden som i Las Vegas, Florida eller Californien. Här är det verkligheten som gäller. New York är som det är - take it or leave it!

Vilken känsla man får av det man ser kan skifta bara genom att passera ett gathörn där något helt annat dyker upp. 15 meter in på en sidogata, bort ifrån de fulla trottoarerna, kan man sätta sig i lugn och ro på ett genuint café istället för ett knökat Starbucks.

Skiften sker hela tiden och på något vis finns det en vrå av hela världen någonstans i New York. En blick ut över en full aveny ger precis samma intryck när just hela världen går sida vid sida i ett enda stort gytter.

Sex dagar är ingen tid för denna stad. Helst av allt skulle jag vilja vara där i sextio dagar eller 6 månader för att se om det går att bli mätt.

De dagar som tillbringades där var avslutningen på en elva veckor lång resa runt jorden och ingen annan av alla de byar, berg, städer och stränder som har besökts har den magi som New York lyckas ge mig. Visst åker jag gärna tillbaka till ett antal av alla dessa andra makalösa platserna också, men utan att förvänta mig att denna känsla av en oändlig källa att ösa intryck och upplevelser ur som New York gör.

Om jag ska nämna en sak som jag upplevde som negativ i New York den här gången så var det faktiskt minnesplatsen för 9/11 nere vid Ground Zero. I min värld borde det vara en plats som manifesterar demokrati och öppenhet i sin roll som minnesplats för denna historiska dag. Istället är det en plats som är barrikaderad och som kräver en ganska nogsam planering för att ta sig till med en förköpt biljett och rigorösa säkerhetskontroller.

Jag inser den amerikanska skräcken för att någon skulle vilja attackera denna plats igen, men tycker nog att det borde kunnat ske på ett betydligt mer öppet sätt.

Vad tycker moderaternas partisekreterare egentligen om datalagringsdirektivet?

Pendeln har slagit alltför långt när det gäller avvägningen mellan statens intressen och den enskildes rätt till privatliv och integritet. Kan det vara så att pendeln nu börjar svänga åt andra hållet? Jag hoppas det.

Så här skrev moderaten Kent Persson på sin blogg i oktober 2009 om det faktum att regeringen då tog beslut om att flytta fram beslutet om masslagring av telefon- och internettrafik.

Jag höll med honom då och är idag ganska bekymrad över hur relativt tyst som just denna masslagring har röstats igenom i riksdagen och numera är vår vardag.

Det fanns såna som folkpartisten Mathias Sundin som hade stake att rösta emot sin egen regering i torsdag, men dom allra flesta har valt att blunda för vad som tidigare har uttalats vara deras övertygelse. Andra har valt att på ett enormt märkligt sätt påstå att Sundin är fel ute och blanda ihop äpplen och päron riktigt rejält.

Men åter till Kent Persson. Sedan oktober 2009 har han först har blivit invald i Moderaternas partistyrelse och dessutom sedan någon månad tillbaka blivit utsedd till partisekreterare för sitt parti.

Inför torsdagens omröstning så frågade jag Kent på Facebook hur han idag ser på frågan om datalagringsdirektivet och masslagring av information om var och en av oss och som polisen nu får tillgång till.

Kent har valt att inte svara på min enkla fråga, varken i torsdags eller när jag påminde honom igår, och jag vet inte om han har ändrat åsikt eller om han gör precis samma sak som han själv just nu punktmarkerar Stefan Löfven för. Nämligen att låta sin egen övertygelse stå tillbaka för vad partiet har bestämt är gällande.

Jag tycker att det vore klädsamt av partisekreteraren för regeringens största parti att kunna ge svar på mig enkla fråga.

Har han ändrat åsikt eller låter han den personliga övertygelsen stå tillbaka för partiet?

Hur många Mangs finns det därute?

Intollerans kombinerat med idioti och rena vanföreställningar om sig själv och andra kan få katastrofala följder. Det har vi sett många exempel på där resultatet har blivit mer eller mindre förödande.

Det finns en lång rad av människor runt omkring oss som på olika sätt sprider sin dynga och intollerans i ord och skrift. Det sker med ett högt tonläge och en övertygelse som inte går att resonera med. De flesta av dessa är självfallet inte människor som vi behöver vara rädda för ska gå från ord till handling, men dom finns där bevisligen och dessa enstaka individier tar spjärn emot alla andra för att bygga sin egen världsbild av intollerans och fientlighet.

Det går inte att bevisa att vare sig Peter Mangs eller Anders Behring Breivik skulle ha genomfört sina olika typer av dåd även utan de medlöpare i intolleransens namn som finns på olika nätforum och andra mörka sammanhang. Men sannolikheten att det har varit en del av deras bränsle för att genomföra vad som blivit deras övertygelse är jag ganska säker på.

En yttre påverkan av andra kan driva oss alla att göra saker vi från början aldrig hade tänkt eller trott oss själva om. Om man till det lägger ett tillstånd av mer eller mindre psykisk instabilitet så kan detta skapa vad som ofta kallas oförklarliga personer som passerar alla gränser som finns.

Jag ska inte påstå att det finns någon som jag skulle misstänka kunna bli en Mangs eller Breivik, och passera alla dessa gränser och genomföra det oförklarliga. Men medlöparna som bidrar till att skapa klimatet som pumpar upp dessa personerna ännu mer än vad de själva redan lyckats med finns överallt med sin oacceptabla intolerans och vardagsrasism. Dom finns i vår vardag och dom sitter invalda i Sveriges Riksdag.

Sedan går det inte heller att komma ifrån att den problematik som de facto existerar i samhället också kan bidra till att trissa upp dessa galna människors hjärnor att agera. Även arbetslöshet och utanförskap i största allmänhet är en grogrund för galenskap.

Skiljelinjen går mellan oss som har en demokratisk och humanistisk inställning till varje enskild individ och de som väljer att se samma individer som det problem som ska elimineras.