På håll förs det nu en enkel retorik som går ut på att den del av svenska folket som fuskar är moderater. Tänk om det vore så enkelt att peka ut vilka som fuskar och vilka som inte gör det!
Jag skulle vilja påstå att det har fuskats, fortfarande fuskas och kommer fortsätta fuskas inom alla olika samhällsklasser och oberoende av partitillhörighet. På olika sätt och på olika ekonomiska nivåer
Att Nicola Clase och hennes man köpt svart renoveringshjälp för 68 000 kronor utan att betala skatt är självfallet inget att skryta med. Men jag skulle vilja påstå, utan att ha någon undersökning att vila min tro på, att skattefusk i mer eller mindre hög utsträckning inte är relaterat till varken samhällsklass eller partitillhörighet. Det är en vitt utbredd kultur som av många utnyttjas närhelst det ges möjlighet.
För en del handlar det om att köpa svart arbetskraft för tiotusentals kronor. För andra kan det handla om att på något vis komma undan med en tusenlapp eller två genom några fejkade VAB-dagar istället för karensdag.
Är det värre med en som fuskar till sig 10 000 kronor än tio som fuskar till sig 1 000 kronor var genom att köpa sin fredags-Whisky av en utländsk långtradarchaufför?
Är det bara storleken på beloppet i det enskilda fallet som avgör eller är det summan för det totala fuskandet?
Är det mer okej med ett kollektivt fuskande på samma nivå som en enskild individs fuskande?
Är fusk bland "solidariska samhällsmedborgare" med medel eller låg inkomst mer okej än hos en moderat individualist?
Det avgörande när vi går in i den här moraliska debatten, där just nu moderater är de mest utsatta, är att själv göra ett överslag på hur mycket du, dina grannar, arbetskamrater och nära bekanta tillsammans fuskar undan på något sätt varje år.
I detta glashus av moraliska svenskar är jag alldeles övertygad om att journalistkåren själva inte på något vis tillhör den ädlaste gruppen samhällsmedborgare.
Det förekommer överallt i samhället, och det är lätt att uppröras och dras med i drevet och debatten, men det är just därför som de aktuella skandalrubrikerna i praktiken inte kommer att han någon som helst inverkan på valet 2010.
En annan inte helt oviktig fråga att ta ställning till är vilka människor vi vill ska styra vårt land. Är det personer som redan i unga år lägger upp en strategi för att 5, 10 eller 20 år senare har ryggen fri när media granskar till liv och leverne för att göra den moraliska bedömningen om du duger eller inte.
I Nicola Clases fall handlar det om händelser för 5 år sedan. När exakt skulle hennes köp av svart renoveringshjälp kunnat ses som ett passerat kapitel för att slippa ett medialt gatlopp?
Det är inte okej att fuska, oavsett samhällsklass eller partitillhörighet.
Just nu är det alldeles för många moderater som står i fokus för alla skandaler, något som man i partiet givetvis bör fundera igenom på allvar. Det är inte så där värst länge sedan "alla" skandaler tillhörde socialdemokratin och det är ingen som ska inbilla mig att sakers tillstånd är så konsekventa att fuskandet följer med regeringsinnehavet, utan det finns runt omkring oss i samhället dag efter dag och år efter år. Det är bara det att media byter "offer" beroende på vem som sitter vid makten
Jag har gått på medias drev tidigare och jag kommer förmodligen att göra det igen vid ett flertal tillfällen. Men i det här fallet har jag i alla fall försökt att lyfta frågeställningen, bortom det moderata tillkortakommandet som media just nu rullar upp, till den grundläggande frågeställningen om hur goda kålsupare vi egentligen är själva.
Relaterat:
Andra bloggar om: moderaterna, alliansen, nicola clase, fredrik reinfeldt, media, moral, fusk, politik, samhälle, socialdemokraterna, regeringen, Intressant.se
