Manlig amning är inte en jämställdhetsfråga

Då och då dyker samtalet om mäns möjlighet att amma sina barn upp i media. Nu är det dags igen när professor Sigbritt Werner uttalar sig i ämnet.

"Spädbarn skiljer på amning för matintag och amning för närhetens skull. Mansbröstet kan användas för gullandet. [---] Säg att mamman har ammat barnet så att det är mätt och hon åker iväg för att träffa några kompisar. Tror du att alla pappor hittar den där smutsiga nappen? Det är klart att de ger barnet bröstet. Men det är så laddat att ingen vågar prata om det. [---] Man vet att det inte alltid är så att mamman är den som är bäst lämpad att ta hand om barnet. Ibland är det pappan. Det vore bra om män var mer närvarande i hemmet."

Varför ska man blanda samman mannens närvaro i hemmet med att det vore bra om han gav barnet sitt bröst?

Närvaro och närhet till sitt barn i all ära, men jag tro verkligen inte att det finns speciellt många män som hellre släpper till sitt bröst än letar upp en napp till sitt barn när mamma inte är hemma.

Dessutom vore det väl mycket märkligt om mannen, även när mamman är hemma, hellre skulle lämna över sitt missnöjda, men mätta barn, till mamman och hennes bröst än att peta in en napp i munnen och fortsätta vara i dess närhet.

Detta är ingen jämställdhetsfråga som är i närheten att vara en faktor att ta hänsyn till i diskussionen om mannens roll i hemmet och hans relation till sina barn.

Det är någonting tramsigt som väcker gratis uppmärksamhet och rubriker i periferin av den mycket viktigare helhetsfrågan.

Det positiva med fler män som ammar sitt barn är att det sannolikt går åt mycket mindre blad av kylskåpskall vitkål för att kurera en sårig manlig bröstvårta än en kvinnlig dito..

Relaterat:

Allt om barn 1, Allt om barn 2

Andra bloggar om: barn, amning, amma, jämställdhet, samhälle, familj, förälder, trygghet