Frågan om när man vill eller ska sluta sitt yrkesverksamma liv är ingenting som staten egentligen borde ha något med att göra. Det borde vara upp till varje enskild person att avgöra när man vill, rent ekonomiskt kan eller helt enkelt av fysiska skäl måste sluta arbeta
Just därför är moderaternas öppning för en lagändring som hindrar arbetsgivare att säga upp någon som fyllt 67 år helt rätt.
Det värsta måste vara de som mot sin egen vilja och kroppens signaler av ekonomiska skäl måste fortsätta arbeta för att få upp sin pension, men det kan inte heller kännas speciellt bra att tvingas sluta arbeta bara för att man uppnått en viss ålder.
Det är sällan siffran på hur gammal man är som avgör hur gott jobb man utför och kan tillföra på sin arbetsplats och till sin arbetsgivare.
Inställning och erfarenhet är faktorer som är underskattade på samma vis som teoretisk utbildning och en ålder under 40 är överskattade faktorer.
Sedan ska man självklart inte underskatta problematiken som kan uppstå om någon vill fortsätta sin anställning fast att de praktiska förutsättningarna för att utföra sina uppgifter inte finns kvar. Men den problematiken är inte heller enbart relaterad till en hög ålder utan finns där hela tiden närvarande.
Jag är alldeles övertygad om att det är en ganska liten andel entusiastiska personer, som passerat 67 års ålder, som fortfarande vill göra frukostmackan och packa lunchlådan varje dag. Men om de vill och kan ska de självklart få fortsätta arbeta.
Det viktigaste av allt är att det inte införs någon höjd pensionsålder generellt sett. Det tror jag inte på något vis skulle vara bra varken för enskild individ eller arbetsgivaren. Det handlar om att vilja och inte att tvingas.
Relaterat:
Andra bloggar om: samhälle, politik, moderaterna, per schlingmann, alliansen, pensionsålder, pension, arbetsgivare, ekonomi
