Signerat Kjellberg: Linda Skugges totala sågning av Sveriges Radio

Om det mot förmodan är så att någon fått för sig att Linda Skugge, när hon slutar skriva Expressen-krönikor och istället ska skriva i SvD:s affärsmagasin, skulle övergå att bli snällare behöver inte oroa sig.

Det räcker att läsa morgonens inlägg om hennes besök på Sveriges Radio igår för att förstå att så inte är fallet:

Det ekar i de jättelika korridorerna, varför detta jättelika hus? Jag går förbi ett stort rum där det endast står en rullstol och en bår. Känns som en Roy Andersson-film.

Jag tar hissen upp och kommer ut mitt i en redaktion och INGEN (ingen!) tittar upp. Så surealistiskt (ursäkta stavningen så här på morgonen framför barnkanalen). Jag försöker med ett litet "hallå". Ingen reaktion. Efter ett tag kikar en tant över sina glasögon och säger ett otrevligt: "Vem ska du träffa?"

"Jag ska vara med i morgonpasset."

"Näää det är inte här, åk upp till plan 4."

"Men vakten sa..."

"Plan 4."

Sen tittar hon ner och tänker inte hjälpa mig nåt mer. Till slut kommer det en sävlig man i träskor. Han är fåordig och stänger in mig i ett rum, helt ensam. Där ska jag sitta och prata med Kvällspasset i GBG.

Jag frågar om min taxiresa, om när programmet börjar, varför ingen sagt att det är länk etc. Han bara rycker på axlarna. "Jag vet ingenting", säger han och går.

När programmet är klart kommer ingen och hämtar mig. Jag leta mig själv ner till utgången. Där har till och med vakten gått hem.

Visst är det Expressens Anders Björkman som brukar skriva att de som jobbar på Sveriges Radio är det där demontrationståget som gick 68. Det var ett dekomstrationståg fullt med skäggiga män och kvinnor med träskor och stora glasögon och fula kläder, de gick på Oxenstiernsgatan och så gick de in på Sveriges Radio och där har de blivit kvar. (eller så är det nån annan som skrivit detta, roligt är det i alla fall)

Jag har bara en kommentar: Lägg ner hela Sveriges Radio. I dag.