Mona Sahlin har givetvis tagit ett korrekt beslut att lämna Lars Ohly därhän i ambitionen att ta tillbaka makten 2010.
Att Lars Ohly surar är självklart, det brukar han med torr mun göra när något går honom emot, men det är extremt korkat att som riksdagens yttersta motpol till alliansen säga att han inte tänker vara med och rösta fram en regering innehållande Socialdemokraterna och Miljöpartiet efter valet 2010.
Om Vänsterpartiet hade haft en partiledare som med kraft och entusiasm hade kunnat utnyttja Mona Sahlins avståndstagande på allvar så borde hon ha varit riktigt rädd för konsekvenserna. Nu är det Lars Ohly det handlar om och han har, i alla fall inte så här långt, lyckats visa upp vare sig kraft eller entusiasm.
Däremot verkar det mycket märkligt om hon inte ens har med sig sitt eget parti på uppgörelsen med Miljöpartiet. Hon går, till synes stor del på eget bevåg, i rask politisk riktning mot den allians som hon sedan tillträdet har försökt att distansera sig ifrån. Utrymmet att i fortsättningen, baserat på samma frågor som tidigare, debattera skillnader har blivit om möjligt ännu mindre än vad som i alla fall har varit möjligt att försöka påstå tidigare.
Nu har vi alla utom ett riksdagsparti stångandes i mitten av den svenska politiken. En bra bit till vänster har vi Lars Ohly och utanför riksdagen försöker Sverigedemokraterna fånga uppmärksamhet för sin syn på saken.
Jag tror att Mona Sahlin, eftersom Lars Ohly är allt för kraftlös, inte nödvändigtvis kommer att spela just Vänsterpartiet i händerna när besvikna sossar inte känner sig hemma hos Mona. Det är en minst lika stor risk/chans/möjlighet att de besvikna hamnar hos Sverigedemokraterna som försöker framställa sig som det nya folkhemspartiet emellanåt, just det som Mona Sahlin nu definitivt överger.
Bloggat:
Svensson, Johan Ingerö, Ali Esbati, Inslag.se, Claes Krantz
Relaterat i media:
Att Lars Ohly surar är självklart, det brukar han med torr mun göra när något går honom emot, men det är extremt korkat att som riksdagens yttersta motpol till alliansen säga att han inte tänker vara med och rösta fram en regering innehållande Socialdemokraterna och Miljöpartiet efter valet 2010.
Om Vänsterpartiet hade haft en partiledare som med kraft och entusiasm hade kunnat utnyttja Mona Sahlins avståndstagande på allvar så borde hon ha varit riktigt rädd för konsekvenserna. Nu är det Lars Ohly det handlar om och han har, i alla fall inte så här långt, lyckats visa upp vare sig kraft eller entusiasm.
Däremot verkar det mycket märkligt om hon inte ens har med sig sitt eget parti på uppgörelsen med Miljöpartiet. Hon går, till synes stor del på eget bevåg, i rask politisk riktning mot den allians som hon sedan tillträdet har försökt att distansera sig ifrån. Utrymmet att i fortsättningen, baserat på samma frågor som tidigare, debattera skillnader har blivit om möjligt ännu mindre än vad som i alla fall har varit möjligt att försöka påstå tidigare.
Nu har vi alla utom ett riksdagsparti stångandes i mitten av den svenska politiken. En bra bit till vänster har vi Lars Ohly och utanför riksdagen försöker Sverigedemokraterna fånga uppmärksamhet för sin syn på saken.
Jag tror att Mona Sahlin, eftersom Lars Ohly är allt för kraftlös, inte nödvändigtvis kommer att spela just Vänsterpartiet i händerna när besvikna sossar inte känner sig hemma hos Mona. Det är en minst lika stor risk/chans/möjlighet att de besvikna hamnar hos Sverigedemokraterna som försöker framställa sig som det nya folkhemspartiet emellanåt, just det som Mona Sahlin nu definitivt överger.
Bloggat:
Svensson, Johan Ingerö, Ali Esbati, Inslag.se, Claes Krantz
Relaterat i media:
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Lars Ohly, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, alliansen, politik, samhälle, Sverigedemokraterna, val 2010, Intressant.se
