>>Det finns säkert svårigheter med att uppfostra barn med Downs syndrom. Rädslan för fysiska komplikationer. Att barnet ska bli mobbat i skolan, att man inte kommer att få några barnbarn. Eller att ett liv i arbetslöshet väntar. Och tänk om vänner glömmer att bjuda in en på tjusiga grillpartyn för att man har fått en unge som inte riktigt är som andra. [...] Om livet inte blir som planerat i vårt totalterapeutiska samhälle så vägrar vi vara med. Jag vill inte smittas av den rädslan. Jag vill ha fler barn, och eftersom de tycks komma vart elfte år och jag 2018 blir 45 år – den perfekta Downsåldern – så kan allt hända. Låt det hända.<<
Det är en bra krönika som hon skriver och den får mig att minnas ett inlägg jag skrev i början av förra året i samband med vad Hanne Kjöller på DN skrev i samma ämne. Jag väljer därför att återge vad jag skrev den gången:
Att skaffa sitt första barn har som bekant dragit iväg i ålder de senaste decennierna, något som när 35-årsstrecket passerats innebär rejält ökade risker för både mamman och det blivande barnet. I första hand handlar riskerna som bedöms öka för barnet om kromosomskador som kan innebära Downs syndrom.
Jag ska villigt erkänna att en av de största farhågorna när vi väntade vår dotter handlade om en genuin oro från min sida att hon inte skulle vara "normal" och frisk när hon föddes.
Det fanns några starka faktorer som gjorde denna rädsla extra stark just då, men efter att ha läst Hanne Kjöllers krönika idag kan jag också fundera över om det inte också fanns en gnutta av rädsla för att inte kunna visa upp detta fantastiskt perfekta, pigga, friska och "normala" barn för världen som jag nu fick göra.
>>Risken hos en 35-åring att hitta ett foster med Downs syndrom ligger på 0,25 procent. Risken stiger förvisso med åldern. Men ända uppåt 40-årsåldern är det större risk att undersökningen slutar i missfall än i att man upptäcker ett skadat barn. Vet alla fostervattentestade mammor om det?<<
Det ligger mycket i det som hon avslutar sin text med:
>>Hela livet kan
gå i kras på ett ögonblick. Det finns inga garantier för att skador man
försökte undvika med ett prov under graviditeten inte uppstår under
förlossningen. Inga garantier för att den hjärnskada som kanske inte
uppstod under förlossning inte uppstår vid en fallolycka några år
senare.<<
Det
var precis detta som med lite tajtare marginaler i samband med födseln
skulle ha kunnat hända oss. Någon minut längre tid utan att födas och
andas hade mycket väl kunnat sluta med en hjärnskada med minst lika
stor påverkan som att Downs syndrom konstaterats redan i ett
fostervattensprov. Nu slutade allt bra, men ibland är det faktiskt bara
ögonblick som skiljer det ena scenariot från det andra som totalt
vänder upp och ner på den perfekta bilden. Det är inte bara att klämma
ut ett friskt och välmående barn för att fostervattensprovet ser bra ut.
Jag har inte tänkt
sätta mig till domare över hur man ska agera med fostervattensprover
och andra saker som för stunden kan stilla oron över något som man tror
ska rasera tillvaron. Det är upp till var och en att bedöma, men det
finns en rad andra saker som på ett betydligt mer radikalt och
förstenande sätt kan påverka den romantiska bilden av ett skimrande
föräldraliv.
Det finns de som får detta krossat i den 24:e eller
38:e graviditetsveckan, i samband med förlossningen, under den första
spädbarnstiden eller senare under barndomen. Det finns också de som får
en radikal förändring jämfört med vad som ingick i drömbilden. De kan
få sådana barn som Linda Hammar och hennes kompisar i Köping som Hanne Kjöller tror "gör världen till en lite bättre plats. Lite varmare, lite närmare, lite riktigare."
Barn som inte är som "alla andra" och kräver en helt annan föräldraroll, men som säkerligen ger minst lika mycket tillbaka till sina föräldrar och övrig omgivning som vilket annat barn som helst.
Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, abort, barn, downs syndrom, familj, fostervattensprov, förlossning, graviditet, Intressant.se
