Signerat Kjellberg

Den ultimata dokusåpan om Persson

Jag vet inte om en dokumentärserie någonsin lyckats skapa så många reaktioner, rubriker och artiklar som den om Göran Persson, Ordförande Persson,  gjort under en knapp vecka. Jag har i alla fall svårt att tänka mig att något liknande har hänt.

Dessutom skiftar omdömet om programmet kraftigt både i media och bloggosfären.

Vad är det då som skapar alla dessa reaktioner? Vad är det som gör att Göran Persson lyckas beröra och uppröra på det vis han nu gör även efter sin avgång?

Det handlar inte så mycket om hans politiska gärning som om alla de omdömen han fäller om både partimedlemmar och politiska motståndare. Det handlar om en elva år lång dokusåpainspelning med Göran Persson och Erik Fichtelius som de enda direkt inblandade.

Det är en dokusåpa som innehåller det mesta av vad genren ska innehålla, möjligtvis med spriten undantagen. Det är elva år där Fichtelius agerat som Göran Persson egen bikt och där han kunnat samla sina egna sanningar på över 100 timmar videoband. Dessutom är det omvittnat av ett flertal personer med direkt anknytning till Göran Perssons elva år som partiledare att så som han uttrycker sig om människor, det är så han är även vid sidan om Fichtelius videokamera.

Det är det ultimata och förmodligen mest sanningsenliga porträtt av en svensk statsminister någonsin som vi just nu bevittnar. Det är tragik, humor och ironi, elakheter och beröm, vinster och förluster och allt annat som förekommer i de flesta människors liv.

Positionen var regeringschef i vårt land, men skulle ha kunnat vara ett porträtt av nästan vem som helst i vårt samhälle som hade vågat säga sin ärliga mening rakt in i en kamera i elva års tid beredd på att sedan stå till svars för detta inför alla nämnda personer. Jag vet inte om det är modigt eller korkat.

Förutom att vi får en bekräftelse om den buffel-Persson som vi då och då genom åren hört talas om så kan jag nog tycka att vartefter serien har pågått så blir just denna bufflighet och alla dessa personbeskrivningar en aning tjatigt. Fichtelius borde ha fokuserat betydligt mer på att ingående få grepp över politiska skeenden under dessa elva år. Det fanns några sådana i det första avsnittet, men sedan har de varit skralt på den fronten. Han har gjort ett gediget arbete i stark motvind under elva års tid, men skulle nog låtit bli att g(r)otta ner sig så i Perssons personomdömen.

Frågan är vad Persson själv kommer att teckna för bild av sin tid i svensk politiks centrum när han till hösten ger ut sin självbiografi. Kommer även den att vara kryddad med dräpande beskrivningar av sin omgivning eller fokuserar den mer på det politiska skeendet?

Så här ser "produktionen" av artiklar ut från de tre största sedan förra söndagen:

DN: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 

SvD: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Aftonbladet: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

En imponerande samling artiklar för att avhandla en redan pensionerad statsminister och partiledare. Och än är det inte slut för måndagens sista del genererar säkerligen både tidningsartiklar och bloggposter.

Andra bloggar om: erik fichtelius, göran persson, dokumentär, ordförande persson, svt, politik, samhälle, socialdemokraterna, dokusåpa, media, Intressant.se

TV-recensionen av ordförande Persson

Första delen av "Ordförande Persson" var inte på något vis den bästa dokumentär jag sett, men det  Johan Croneman på DN gör är ingenting annat än att göra det recensenter gör mest - ger uttryck för sin egen personliga uppfattning med ganska taskig objektivitet och en önskan att själva uppmärksammas. Och det kanske är just det som är deras roll...

Det handlade inte så mycket om att tala illa om andra när man väl fick höra de smaskiga orden som media före programmet brutit ut och uppmärksammat. I sitt rätta sammanhang fick de allra flesta av dessa en tydlig poäng. Han sågade inte alls Sahlin på det vis media försökt att säga. Hans sågning av Bildt var mycket relevant eftersom det handlade om hans missade möjlighet att avsätta Persson 1998.

Ser man sedan bakom den kritik som framfördes fanns det också ett antal personer där han klart och tydligt uttryckte sin uppskattning bland annat om kungen (!) och Olof Johansson.

Ser man även bortom de personrelaterade frågorna visade första delen även upp vilka små marginaler det är som avgör hur det framtida skeendet ska gestalta sig.

Vad hade hänt om Bildt agerat snabbare efter sossarnas valförlust 1998?

Hur hade det svenska politiska landskapet sett ut idag om socialdemokraterna valt att regera tillsammans med centern istället för att välja stöd från mp och v?

Om Johan Croneman nu tycker att det är UR-nivå så håller jag mig gärna på den ytterligare 3 måndagar framöver avsnitt idag, på torsdag och nästa måndag.

Uppdatering 1:

Läs med fördel statsvetare Stig-Björn Ljunggrens inlaga i debatten på SVT Opinion.

"Men medierna ägnar sig nu åt att göra fåniga nyhetsdrev på vad Persson påstås sagt och inte sagt om andra personer. I stället för att försöka ta reda på vad han egentligen menar så tolkas enskilda citat på värsta möjliga sätt. Och samtidigt får populasen breda ut sig på kommentatorsidorna och den som intresserar sig för ett mer nyanserat och resonerande bökande i det fichteliuska materialet får huka i sidospalterna och på bloggarna."

Uppdatering 2:

Gudmundson vill ge Erik Fichtelius Stora Journalistpriset:

"Med detta projekt har Fichtelius arbetat i tio år. Han har fått sin karriär förstörd. Han har fått sin heder och trovärdighet ifrågasatt. Han har isolerats på sin arbetsplats. Han har mobbats i medierna.

Men Figge ror detta unika projekt i hamn. Trots usla chefer. Trots konstant motvind. Trots elaka politiker och kritiker. Trots baktalande kollegor.

Klart Erik Fichtelius ska ha Stora Journalistpriset."

Andra bloggar om: politik, göran persson, mona sahlin, carl bildt, tv, historia, ordförande persson, erik fichtelius, samhälle, recension,  Intressant.se

Ordförande Persson och hans historia

Ett intressant första program om Göran Persson.

Förutom de första bilderna med stora glasögon ser han nästan exakt likadan ut nu som för 10 år sedan. Många andra har däremot förändrats betydligt mer, både på gott och ont...

Programmet var haussat genom några lösryckta hemska meningar om olika personer som Göran Persson framfört, bland annat att Carl Bildt "är så jävla dålig". I sitt sammanhang kan jag inte tycka att varken det eller något annat var speciellt märkligt utan mer en del i hans resonemang.

Dagens snackis blir tydligen om det extramaterial som svt lagt ut där Persson säger att Mona Sahlin visste om att Erik Åsbrink skulle avgå och att det hela handlade om ett försöka att göra sig av med honom som partiledare och statsminister.

Vad ska man säga om det? Mona Sahlin verkar inte direkt vara en person som genomdriver en statskupp.

Å andra sidan blev hon själv uthängd i kylan av sina egna några år tidigare, något som resulterade i att personen som från början inte ens fanns på topp-3 i kampen om partiledarposten mot alla odds fick jobbet. Även om jag inte tror att det i första hand handlade om att försöka avsätta Persson så känns det säkert skönt att sticka en kniv i ryggen på någon som man förmodar själv har agerat knivkastare något år tidigare.

En person som en kort stund fanns med i samband med Perssons 50-årsfirande var Anna Lindh.

Hon lär dyka upp betydligt mer senare i serien och det ska då bli intressant att höra Perssons/partiets planer för henne - om det stämmer att vi utan hennes tragiska död hade sett Fichtelius dokumentär redan för några år sedan, Mona Sahlin hade inte blivit partiledare för det  oppositionsparti hon nu leder och vi hade förmodligen inte heller sett en alliansregering under Reinfeldts ledning.

Andra bloggar om: politik, göran persson, mona sahlin, erik åsbrink, carl bildt, tv, historia, ordförande persson, erik fichtelius, anna lindh, samhälle

Faxens gränslösa framtid

Nej, ni behöver inte bli oroliga. Jag har inte blivit heltokig.

Jag har bara suttit och bläddrat i ett gammalt nummer av Magazine Café från 1991 där Kjell Häglund skriver en hallelujakrönika om det fantastiska med faxen och hur den är framtiden:

"I europa leder svenska Televerket missionen, och med nära 200 000 faxar finns i svensk trafik. I Stockholm öppnades häromåret Faxerian, som tillhandahåller företag och privatpersoner alla slags faxtjänster. I dag håller en hel faxerikedja på att etablera sig i landet. Flera hundra tobakshandlare, jourbutiker, kaféer och bensinstationer bygger upp ett kooperativt nätverk, med tanken att på sikt kunna ta emot varu- och tjänstebeställningar på fax (närmast ska faxeriornas utbud utökas med resor och hyrbilar).

[---]

Och för 30 000 kronor i dag för man en laserfax med dokumentbeständiga a4-ark - en maskin som när den i sin tur sjunkit till 5 000  lär slå ut inte bara dagens svärtande termopappersrullar utan även betydande delar av postgången och budstransporterna. då blir det nämligen fullt möjligt att faxa officiella avtalshandlingar, kontrakt och räkningar.

[---]

År 2000 kommer det antagligen kännas som om posten går med häst och vagn."

Jag kommer givetvis ihåg att faxen var något som användes flitigt i slutet av 80-talet och en bra bit in på 90-talet, men att boomen var så stor och med sådana fantastiska framtidsvisioner som det Kjell Häglund förmedlar i sin text hade jag inget minne kvar av. Bara det att det existerade särskilda faxerior...

Det är inte i närheten av när Ines Usman trodde att internet var en fluga, men jag tror nog att Kjell Häglund rodnar lite om han läser sin välsignelse över faxens gränslösa framtid.

Andra bloggar om: fax, café, kjell häglund, historia, posten, teknik, nostalgi, Intressant.se