Att Charlotte Perelli hamnade som hon gjorde i lördags var i sig överraskande, men sett till att hon ändå kom placeringen före den allra bästa låten av alla så är hon ändå någon form av vinnare.
Självklart borde Sébastien Tellier med Divine ha vunnit hela klabbet! Som om det inte vore nog har han gjort en skön video till låten.
Läs även andra bloggares åsikter om Sébastien Tellier, Charlotte Perelli, melodifestivalen, eurovision song contest, kultur, Intressant.se
Det klart att Joacim Cans kör var den bästa i Körslaget!
Om det nu inte bara handlar om medias vinkling av efterspelet så visar Brolle enbart att han är en dålig förlorare som efter förlusten lipar ut och beklagar sig över det orättvisa i finalen.
Han säger att det här är skitjobbigt, en reaktion som hade varit okej om han förlorat en VM-final i fotboll på en feldömd straff i sista övertidsminuten. Pelle Porseryd kanske visste exakt vad det var han skrev för några veckor sedan.
Att tittarna sedan verkar vara upprörda över Gry Forsells djupa urringning är enbart komiskt.
Jag reagerade också över den, men mest för att brösten verkade sitta så långt ner på magen...
Det jag funderar mest över när det gäller Gry Forsell är hur mycket hon egentligen arbetar i olika sammanhang.
Relaterat:
Andra bloggar om: körslaget, joacim cans, brolle, gry forsell, media, kultur, musik, Intressant.se
Köp, lyssna och fundera sedan över vem som är den verkliga stjärnan, och den stora vinnaren, av deltagarna i Idol 2007.
För mig har det aldrig varit någon tvekan. Amanda Jenssen sopade banan med både hon med hundnamnet och övriga deltagare med sina framträdanden och tolkningar av bland annat Suspicious minds och Hallelujah.
Nu presenterar hon coolt och lite nonchalant sitt eget debutalbum för redan frälsta fans och för resten av det skeptiska folket. För Killing my darlings är hennes eget album där hon skrivit den övervägande delen av de tolv låtarna.
Det låter inte Idol eller skivbolagsanpassat för fem öre. Det låter Amanda Jenssen och det är en mycket bra debut som kommer att bära betydligt längre än vad ett slätstruket album efter en seger i Idol någonsin har gjort i Sverige.
Relaterat:
Andra bloggar om: kultur, musik, amanda jenssen
I slutet av nästa vecka är det stor saker på gång i Borås när den så omtalade och omdiskuterade statyn föreställande Pinocchio.
Marken är förberedd och färden genom Borås kommer att ske nästa fredag innan den ställs upp på sin ändhållplats alldeles i början av Allégatan, en placering som innebär att Pinocchio kommer att stå alldeles utanför fönstret till den lägenhet där en av de allra största bidragsgivarna bor. Parkettplats framför Pinocchios långa näsa.
Konstmuseets chef Hasse Persson tycket att alla boråsare ska känna sig stolta och priviligerade att världskonstnären Jim Dine låter sin skapelse placeras i just Borås.
Det kan kanske vara så men jag utgår ifrån att de 8,5 miljoner kronor som Pinocchio-statyn kostar inte är helt ovidkommande i sammanhanget. Det handlar knappast om någon välgörenhet eller allmän givmildhet från Jim Dines sida som gör att statyn hamnar i just Borås.
Oavsett detta ska det bli mycket spännande att se 9-metersstatyn på plats nästa fredag.
Relaterat:
Andra bloggar om: kultur, borås, bengt swegmark, pinocchio, carlo collodi, jim dine, staty, ekonomi, sjuhäradsbygden, Intressant.se
Den gamle Dirty Dancing-stjärnan Patrick Swayze kämpar för sitt liv i kampen mot sin cancer. Enligt det senaste handlar det om en tidsfråga hur länge han kommer överleva.
Personligen minns jag honom mest från serien North and South, om det amerikanska inbördeskriget, där han spelade sydstataren Orry Main som blev kompis med nordstataren George Hazard.
En suddig bild av honom innebär en ofrånkomlig jämförelse - så satans lik han är Christer Pettersson!
Vad gjorde Patrick Swayze den 28 februari 1986?
Relaterat:
Andra bloggar om: patrick swayze, kultur, film, cancer, sjukdom, död
Att Lars Norén väljer att ge ut sina dagboksnoteringar i bokform har skapat en faslig debatt. Detta inte minst eftersom han i dessa anteckningar skriver vad han tycker och tänker om olika personer han möter.
Det handlar om offentliga personer inom den svenska kulturen och jag förstår egentligen inte vad som är problemet med detta. Debatten som följer utifrån vad han har skrivit om olika personer och hur de reagerar är inte konstig, men att han skrivit det är inget annat än vad de flesta av oss uttrycker om vår omgivning, och om offentliga personer, på många olika sätt dag efter dag.
Skillnaden är att han gör det om personer han känner och att han står för sina åsikter. Bloggosfären har anklagats för att innehålla angrepp i olika omfattning på offentliga personer, men då handlar det om angrepp från någon som inte känner och förmodligen inte ens har träffat den som angrips. Det är åsikter baserade på vad media rapporterar.
Att döma av recensionerna så skriver utsatta recensenter i sin tur nedlåtande om Norén och hans tilltag att träda i tjänst hos den snaskpress han påstår sig förakta så djupt. Om det sedan handlar om en recension i dess rätta bemärkelse eller om personlig hämnd framgår inte.
Det Lars Norén gör kräver antingen ett enormt mod eller att man är korkad. Vilket av det som är aktuellt i Lars Noréns fall vet jag inte, men att det föregås av tvivel och ångest tyder ändå på att han är modig.
Relaterat:
Andra bloggar om: Lars Norén, kultur, samhälle, Intressant.se
För några veckor sedan presenterade Eva Hamilton sina korkade tankar om att plocka ut licensavgift för det material svt lägger ut på nätet. Jag skrev så ett inlägg om framtiden för public service och vad de bör pyssla med för att berättiga sin egen existens.
En sak som definitivt inte borde existera i svt är den programmet Var fan är mitt band? med Magnus Uggla.
Varför lägger publice service sina pengar på gratis reklam för en av sveriges mest framgångsrika artister de senaste 35 åren?
Det spelar ingen roll hur underhållande Magnus Uggla och hans resa genom landet i jakten efter nya bandmedlemmar än är. Det är en programserie som ska befinna sig i trean, fyran eller femman om Sveriges Television ska bedriva den fria television i public service-anda som de är satta att göra.
Relaterat:
Andra bloggar om: Magnus Uggla, Public service, svt, eva hamilton, fri television, kultur , Intressant.se
Jag har varit långt ifrån bloggandet i några dagar. Är för närvarande inlåst i källaren för att effektivt och intensivt renovera färdigt den sista delen av vårt hus innan sticksågen och skruvdragaren blir inlåst för lång tid framöver.
Av denna anledning har jag inte bloggat om melodifestivalen.
Även om det inte var någon av mina favoriter, Sanna Nielsen eller Sibel Redzep, som vann i lördags så är det ändå ganska enkelt att konstatera att Charlotte Perrelli förmodligen har större chanser i Belgrad, särskilt som det redan verkar var översållat med ballader i årets tävling.
Några saker som förvånade mig var att Nordman inte fick fler poäng, varken av juryn eller folket, och att den patetiske Christer Sjögren till slut nästan hamnade där han förtjänade även om han borde blivit allra sist. Jag trodde nog också att sverigedemokraterna hade mobiliserat bättre för Nordmans räkning.
Diskussionerna är i full gång om huruvida det är felaktigt att folkets vinnare, Sanna Nielsen, inte är den slutgiltiga vinnaren av hela tjotaballongen. Jag förstår resonemanget samtidigt som det kanske är tur att det finns en jury som kan korrigera de fanclubs och den dåliga smak i övrigt som bevisligen existerar där ute i landet.
BWO då undrar ni kanske, eftersom jag tidigare bloggat om att deras låt skulle vara ett bra val att skicka till Belgrad? Det tycker jag fortfarande, men Perrellis låt har nog ännu större chanser.
Relaterat:
Andra bloggar om: kultur, melodifestivalen, charlotte perrelli, Intressant.se
Få nya artister har givit mig så mycket de senaste tio åren som Håkan Hellström har gjort. Ända sedan solodebuten med Känn ingen sorg för mig Göteborg så har han varit en stor favorit som placerat sig i en exklusiv skara artister där det finns få eller inga plumpar i protokollet.
Nu läser jag att ny singel och nytt album är på gång, det första sedan slutet av 2005 när Nåt gammalt, Nåt nytt, nåt lånat, nåt blått kom ut.
Hellström har alltid haft hängivna fans och kritikerna med sig. Att döma av Håkan Steens förhandslyssning på singeln För en lång lång tid så behåller han i alla fall greppet om recensenterna:
Den sångare som en gång sökte kärlek och dans i varje gathörn sjunger nu om att leva med någon på riktigt, och alla känslor det föder av ljus och mörker, tro och tvivel.
Mitt i en flyghangar full av akustiska gitarrer, sjudande körer och slingrande mollpianon står en mognad matros och ropar: ”varför måste vi såra varandra, nåt säger mig att du blir borta en lång lång tid.”
Har ni någon gång varit där går ni inte oberörda härifrån.
Oberörd är väl inte ordet som man direkt kopplar samman med Håkan Hellström. Antingen verkar människor älska eller hata honom, även om jag tror att många hatare genom åren i lönndom eller öppet har ändrat uppfattning.
Relaterat:
Andra bloggar om: kultur, håkan hellström, musik, Intressant.se
Om Carina Berg mailar tjugosju centimeter at hotmail punkt com så väntar kärleken från den briljante komikern Björn Gustafsson i andra ändan.
Sannolikt är det bara en tidsfråga innan någon moralpredikant höjer sin upprörda röst över att han liknade Carina Berg vid det roliga i hasch. Men det är egentligen skit samma för den typen av tråkmånsar kommer vi aldrig ifrån.
Faktum är att Björn Gustafsson bygger upp betydligt högre förväntningar hos mig inför varje vecka än vad någon av artisterna är i närheten av att göra. Som så många andra redan konstaterat så är en ny svensk komikerstjärna född.
Andra bloggar om: schlager, kultur, humor, björn gustafsson, melodifestivalen, carina berg, christian luuk, Intressant.se
Kontakt: signerat.kjellberg[at]gmail.com
Recent Comments