| Signerat Kjellberg |

En moderat rädsla för Löfven träder fram

Jag kan inte på något vis påstå att jag tycker Stefan Löfven briljerade i gårdagens partiledardebatt på SVT. Men det gjorde in Fredrik Reinfeldt och vissa moderater omkring honom heller.

Skrapar man lite på ytan är det en försvinnande liten skillnad mellan S och M i grundinställning till hur saker och ting egentligen ska se ut och fungera. Visst finns det skillnader men inte i närheten av så stora som respektive parter försöker framställa det som och ännu mindre nu än vad de var under den korta Juholt-eran.

Löfven framstår som sympatisk och kommer sannolikt bli betydligt vassare i framtida debatter. Han för ett samtal istället för att, så som Juholt gjorde, med övertoner och överdrifter proklamera på ett vis som istället framstod som allt annat än ödmjukt.

Att Reinfeldt och Moderaterna har hamnat lite i bakvatten beror absolut inte enbart på Löfvens oväntade framgångar men hans roll har definitivt inte gjort deras läge bättre.

Detta avspeglar sig på lite olika sätt. Fredrik Reinfeldt var nog som han brukar i gårdagens debatt, men jag tror att han uppfattades som betydligt mer arrogant gentemot Löfven jämfört med hur samma sätt har fungerat i debatter mot Mona Sahlin och Håkan Juholt tidigare.

Dessutom så noterade jag att den nya partisekreterasen Kent Persson twittrade under debatten och jag kan inte påstå att jag blev speciellt imponerad över hur han uttryckte sig. Den inställning till Socialdemokraterna och tiden fram till valet 2014 som han har målat upp på sin blogg under en ganska lång period innan han blev partisekreterare har gått ut på att inte ta ut något i förskott och att absolut inte underskatta sin huvudmotståndare.

Det han gjorde igår var precis tvärtom. Istället för att vara den partisekreterare han nu är så ägnade han sig åt en ganska simpel och svartvit syn på debatten och dess huvudpersoner Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

Bild lånad av Erik Laakso

Jag vet inte om det var hans mening att framställa det så eller om han inte förstår bättre. Om det är på det viset han har tänkt sig att även i fortsättningen så kommer det absolut inte att vara något som uppfattas positivt av dom som följer honom på Twitter och på bloggen.

Läser man hans blogginlägg efter debatten så är den betydligt mer nyanserad, men någonstans så behöver nog hans twittrande harmonisera lite bättre till detta och rollen som partisekreterare för att jag ska uppfatta det som trovärdigt i fortsättningen.

Det som i övrigt går att notera från debatten är hur arg Jonas Sjöstedt var mest hela tiden och att Annie Lööf tyvärr inte alls har vuxit in i rollen som partiledare ännu. Dessutom är jag förvånad över hur lätt Reinfeldt och övriga alliansledare viftade bort Löfvens utsträckta hand en förutsättningslös diskussion om landets framtida energibehov och hur detta ska lösas.

Sociala medier på resa

En frånvaro från Sverige i 77 dagar får många olika konsekvenser. Bara det faktum att det handlar om en lång semester med familjen är kanske den största. All den tid som annars aldrig finns tillräckligt av tillsammans existerar nu hela tiden. Det är överskuggande allt annat.

Skrivandet i sociala medier får inte bli viktigare än själva skeendet - Bodil Jönsson

Samtidigt så blir det enormt tydligt vilken glädje och nytta man har av sociala medier och de möjligheter som idag finns även under en så pass lång frånvaro från det riktiga livet som detta ändå handlar om.

När vi var i USA 2004 så fanns givetvis internet och vi skrev en resedagbok under vår månad där. Men i övrigt fanns nästan ingenting av vad vi idag ser som självklara delar av vår vardagliga kommunikation. Varken Facebook eller Twitter existerade och bloggar var i princip en okänd företeelse som på allvar började kliva fram i sluter av 2004 och början av 2005 som "en dagbok på nätet".

Under vår resa på 11 veckor har vi förvisso låtit vårt privata facebookande ligga på is och låtit FB-sidan för vår resa vara rösten där vår blogg har varit talande. Bloggen har hela tiden kunnat ge vad resedagboken 2004 gjorde men med otaliga antal ytterligare spridningspunkter än den enda som var fallet 2004.

Ingen som har velat har behövt fundera över vad vi egentligen har haft för oss och, inte minst, veta att vi mått bra.

Annat som idag går att sköta på samma sätt som hemma är de ekonomiska transaktioner åt olika håll som måste fungera under 11 veckor. Det är få saker som inte har varit möjliga att hantera på distans under resans gång.

2004 fanns digitalkameror, med små minneskort och dålig upplösning, men vi hade en analog APS-kamera med oss. Nu har vi haft en bra digitalkamera som huvudkamera och i fickan varsin iPhone med överlägset bättre kvalitet än de allra flesta existerande digitalkameror på marknaden 2004.

En allmän trendspaning efter att ha rest runt i 6 länder runt jorden är att det är just stillbildskameror som i första hand gäller. Av alla de turister, inklusive mig själv, som 2004 sprang omkring med videokameror är det inte många kvar. De som filmar gör det i kortare snuttar i sina mobiler eller i sina digitalkameror. Antalet systemkameror är otaliga. Det som var dokumentation i långa sekvenser av film har idag ersatts av mångdubbelt fler stillbilder kompletterat med korta ögonblicksfilmer med konkret innehåll.

Ingenting av det vi har förmedlat vidare via sociala medier är sådant som vi har behövt göra. Men det har skett på ett kravlöst sätt och är dessutom ett dokument och vi har valt att göra det till en del av resan.

En sådan praktisk sak som uppkoppling via trådlösa nätverk har fungerat olika bra och med varierande kostnader. I Malaysia hade vi fria wifi-hotspots överallt. Sydney var i princip befriat från gratisnät och kostnaden för access låg på 35 kr för en timme. Orsaken till denna strikta hållning och höga priser sägs vara att landet är så stort och att kostnaden för att upprätthålla systemen kräver debitering därefter.

I Nya Zeeland var det mer eller mindre på samma vis som i som i Sydney, med där köpte vi ett mobilt bredband laddat med 2 GB för 470 kr som servade oss under 3 veckor. Hade vi inte haft detta skulle varje timme på campingplatserna där vi stannade ha kostat mellan 25-30 kr.

Cook Islands: Faktum är att just på Cook är det första och enda stället där det inte fanns mobiler och datorer överallt i händerna på människor. Wifi på vårt hotell som fungerade på ytterst begränsade hotspots kostade 85-90 kronor för 50 MB!

USA är det land som varit mest likt Sverige. I Las Vegas, där hotellen vill tjäna så mycket som möjligt på sina besökare var det en kostnad på 90 kronor per dygn. I New York var det också svårare att finna öppna trådlösa nätverk än vad jag hade trott och på hotellet kostade det 350 kronor för en veckas uppkoppling, I övrigt så har fria Wifi-hotspots funnits i princip på alla campingplatser vi bott på och runt om på en rad andra platser. Den enda enskilda plats i övrigt där det inte fanns ett enda wifi-nät att använda var på Disney World. Kanske med tanken att göra annat där...

Kontentan av detta är att vi i Sverige fortfarande har en rimlig prissättning på datatrafik och att det är enormt viktigt att det fortsätter vara så ur ett demokratiskt perspektiv.

Min tanke var nog att jag skulle ha kunnat få iväg bilder via Instagram, och kanske kortbloggat lite fler gånger än vad som nu skedde, från betydligt fler platser än vad de öppna nätverken nu har tillåtit. Men totalt sett har det fungerat bra och balansen mellan sociala medier och skeendet har varit god.

För övrigt så har vi nu när vi väl är hemma igen fått förse oss med egen bredbandsuppkoppling hemma. Den fasta uppkopplingen vi hade via Telia sade vi upp innan resstart och nu har vi istället skaffat Telenors trådlösa 4G-uppkoppling för hemmabruk där sim-kortet sitter integrerat i en router som klarar 10 anslutna enheter. Efter inledande strul så fungerar det nu utmärkt!

 

Den politiska pendeln har svängt på 3 månader

Under några månaders frånvaro från dagliga direkta politiska debatten i Sverige är det en märkbar skillnad i hur läget ser ut.

Löfven hade precis tillträt,t när jag åkte iväg på långsemester, och det som precis innan det, med Juholt kvar, såg ut som a walk in the park för Alliansen har i de glimtar man får med sporadiska glimtar in i det svenska nyhetsflödet ha förändrats dramatiskt i flera delar.

Dels har S fått den lugn och ro som krävs för att man ska kunna bygga en ny politik. I alla fall har lugnet lagt sig på ytan. Samtidigt är deras stora fara att i blindo tro att svängningen i opinionssiffror är ett tecken på något man själva ska slå sig för bröstet för. Sanningen ligger förmodligen, precis som när katastrofsiffror levererades i vintras, nånstans mitt emellan.

Istället tycks medias fokus ha lyfts ifrån katastrofen Juholt till Alliansen, dess politik och ministrar som snärjer i sig i historier som inte håller ihop. Faktum är att antalet ministrar som har gjort bort sig eller på annat sätt tvingats iväg nu har nått en nivå som inte bara kan viftas bort som individens egna misstag. Även statsministern och hans närmaste krets har ett stort ansvar och dessutom är det fortsatt M-ministrar som lämnar in.

Kriser har det funnits ett antal av under de snart 6 år som Reinfeldt varit statsminister men frågan är om det inte är nu hans största kris har infunnit sig?

Byte av partisekreterare till Kent Persson var även det ett tecken på att partiet inte alls har lyckats förnya sig och nå ut med ett budskap som visar på ett intresse att på allvar fånga upp de problem som man inte lyckats komma tillrätta med så här långt. Kanske lutade man sig tillbaka lite för mycket när Socialdemokraternas kris var som värst och tog ut lite för mycket i förskott. På den punkten har Kent Persson hela tiden varit glasklar när han varnat för just detta.

Det är, ganska plötsligt, en större ovisshet och öppenhet i det svenska politiska landskapet än vad vi har sett sedan Allians för Sverige bildades. Det är inte så att det sprudlar av nya politiska visioner. Socialdemokraternas lyft är inte resultatet av ett politiskt alternativ som skiljer sig nämnvärt ifrån vad den moderatledda regeringen står för. Snarare har man tagit ytterligare steg mot den trånga politiska mitten.

Ett uppbrutet rödgrönt samarbete, ny partiledare i S för andra gången på knappt ett år, ny partiledare i ytterligare tre partier och ett allianssamarbete som inte längre tycks ha kraft nog att komma med nya gemensamma kraftfulla visioner och förslag gör att ovissheten just nu regerar snarare än en cementerad bild av två regeringsalternativ.

I ännu högre grad än tidigare är det nu MP som är, och kommer att vara, partiet med trumf på handen ju närmare valåret 2014 vi kommer. Både S och M är beroende av MP för att kunna vinna makten.

Det allvarligaste av allt är att det inte handlar om att nya politiska idéer och visioner är det som höjer eller sänker förtroendet. Det handlar istället om brist på detsamma kombinerat med partiledare som på olika sätt inte lyckats leda och förnya sina partier. 

 

Tillbaka från paradiset

Ett långt uppehåll här på bloggen är nu över.

Orsaken till detta uppehåll, från början av februari, är den långa resa som jag och min familj (fru och två barn på 4 och 7 år) har varit ute på i 77 underbara dagar. Ja alla minuter kanske inte var renodlat underbara men dagarna och resan i sin helhet var det.

Vi har under de här veckorna avverkat i tur och ordning Singapore i några dagar, sol och bad på Pangkor Island i Malaysia i 12 dagar, storstadsliv i Kuala Lumpur i 3 dagar, en vecka i Sydney, 21 dagar med husbil på Nya Zealand, paradisliv på Cooköarna i 10 dagar, 3 galna dagar i Las Vegas, 12 dagar med husbil i Florida och avslutningsvis 6 dagar på Manhattan i New York. Till det kommer lite resdagar inklämda mellan delmålen.

Allt detta har vi dokumenterat på vår blogg Lost in paradise som startades upp redan när vi började planera resan sommaren 2010.

Även om det har varit intensiva 11 veckor på sitt vis så har det också, självfallet, givit många stunder att fundera på både det ena och det andra i sitt eget liv och om sådant som finns runt omkring en både på resan och där hemma i vardagen. Noteringarna i ganska många och en del kommer säkert att resultera i en eller annan bloggpost framöver.

Inte minst är det intressant att sporadiskt följa nyhetsflödet och den politiska debatten i Sverige. Även här finns det en del funderingar som både på kort och lång sikt kommer att påverka en del av mina åsikter och den här bloggens fortsatta kurs och utformning rent innehållsmässigt.

För stunden handlar det om att landa och återgå till vardagen igen. Men ett livstecken tyckte jag var på sin plats i alla fall.

Vi ses snart igen

Den här bloggen gör nu efter mer än sju år ett längre uppehåll.

Jag kommer att återkomma och det sker kanske i en lite annan form. Det får den närmaste tiden och ett tillfälligt avbrott här visa.

På återseende!

Problemet är större än vår egen pensionsdag

Jag inser det provokativa i när Fredrik Reinfeldt går ut och utmanar synen på pensionsåldern och säger att vi måste kunna tänka oss att arbeta så länge som till 75 års ålder. Jag har själv svårt att se mig själv arbeta så länge och jag inser att det finns så många runt om i vårt land som aldrig någonsin skulle kunna fortsätta att arbeta så länge alldeles oavsett vilket uppdrag dom placeras på.

Samtidigt så tror jag att det just handlar om en utmaning som är betydligt större än att enbart prata om en bortre åldersgräns för hur länge vi ska arbeta. Det är en komplicerad och svår balansgång som innehåller så mycket mer än så.

Problematiken ligger i att yrkeslivet i mångt och mycket har blivit så mycket mer intensivt och fokuserat på effektivitet bara jämfört med för 10, 15 eller 20 år sedan. Detta har skett samtidigt som även övriga delar i livet, utanför arbetsplatsen, har blivit minst lika mycket stegrad i intensitet.

Vi vill uppleva ett mångfassetterat liv och det ska på något vis också betalas både när vi är unga och pigga, när vi blir äldre och fortfarande arbetar och den dag vi lämnar yrkeslivet. Vi vill i alla dessa skeden av livet ha tillräcklig handlingsfrihet för att kunna skapa ett rikt liv.

Frågan är bara hur vi ska klara det för alla som är friska samtidigt som vi ska kunna bibehålla, och helst stärka, en grundläggande trygghet för de medmänniskor som inte har möjlighet att själva bidra till det gemensamma utan istället behöver vår assistans i form av sjukvård och andra delar av trygghetssystemen.

Arbetslinjen syftar klart och tydligt till att vi ska välja arbete före det motsatta. Vi som arbetar har fått det kraftigt bättre sedan 2006 och detta förväntas att vi ska återinvestera i konsumtion och annat som skapar ringar på vattnet och ger ännu fler möjlighet att arbeta.

Samtidigt ser jag en annan problematik som hänger samman med diskussionen om vilken ålder vi kan gå i pension. Jag tror nämligen att det ligger en hel del av lösningen i hur vi väljer att förvalta de stärkta resurser som ändå är något som så många av oss har fått. Vi ser flera generationer som inte har en grundinställning att spara pengar utan är istället uppväxta med det motsatta där lån till låg eller ingen ränta och konsumtion är prioriterat på ett helt annat sätt än generationerna födda på tidigt 60-tal och tidigare.

Vi väljer att se dagen före morgondagen i mycket högre utsträckning idag än för några decennier sedan och brytpunkten för detta tror jag skedde någongång under andra halvan av 80-talet och början av 90-talet.

Vad allt detta innebär, tror jag, är att den mentala inställning vi har till att sluta arbeta ligger kvar i en dåtid när vi i mycket högre utsträckning hade en samhällsbild som tillät detta. Sedan dess har det skett en enorm utveckling på i stort sett alla områden, många av dom positiva, och vi har inte klarat av att sätta en samhällsstruktur som har gått i takt med tiden och vi har som individer i alldeles för hög utsträckning inte en privatekonomi som bygger på eget ansvar för sin framtid utan istället vilar på myten om att samhället ska ta hand om oss "kostnadsfritt" i alla de avseenden som tidigare var fallet. 

En av dessa delar är synen på pensionsålder och synen på vårt dagliga arbete. Det finns många saker som har blivit bättre, men det är också många delar där en konservativ och gammal syn bidrar till problematiken.

Jag har ingen lösning på hur vi ska komma rätt i detta, men det jag är fullkomligt övertygad om är att den som vill sluta arbeta när man är 62 eller 65 år och fortsätta leva ett gott och innehållsrikt liv på samma vis som tidigare i livet nog får se till att skapa sig den möjligheten på egen hand i mycket högre grad.

Hur vi annars ska lyckas ha resurser i samhället för att hjälpa dom som inte kan arbeta en dag längre än till 62 års ålder kan i alla fall inte jag förstå.

Problemet är i alla fall betydligt större än vilken dag vi själva skulle vilja sluta arbeta.

Att fortsätta rata RUT i feminismens namn är galet

Stefan Löfven får goda råd från höger och vänster under sin första vecka.

Ett av dessa serveras Rebecka Bohlin som idag vill att han ska ta de 1,4 miljarder kronorna som Rut-avdraget kostar skattebetalarna per år till arbetsmarknads­utbildningar gör han en feministisk gärning.

För som feminist, punkt slut kan man nämligen inte vara förespråkare för RUT-avdraget enligt Bohlin. Det är något som enbart innebär att kvinnor utnyttjas och betalas sämst av alla på arbetsmarknaden.

Det finns ingen anledning att kvinnodominerade yrken ska vara detsamma som låglöneyrken. Här har Stefan Löfven och många andra i alla olika partier och i inte minst i det stora LO-kollektivet ett enormt stort ansvar att ta.

Men det finns heller ingen som helst anledning att nedvärdera ett arbete bara för att det är lågavlönat idag.

Det handlar inte bara om en märklig syn på olika arbetsuppgifter som någon måste utföra för att vårt samhälle ska fungera.

Det är också något som gör att man klassar in människor som utför dessa jobb i ett fack och med en etikett som tar bort all stolthet och heder från deras jobb.

Man väljer då att nedvärdera ett yrke och man väljer att tala om för dessa människor att de utför ett skitjobb och Rebecka Bohlin är senast i raden som gör det.

Kristdemokraternas familjepolitik står och stampar på samma plats

Jag har varit en ivrig förespråkare för förskolans betydelse för våra barn och är så fortfarande. Frågan är inte om barnen ska vara på förskolan eller inte. Frågan handlar snarare om hur många timmar de ska vara där varje dag.

Förskolan är inget sjävländamål och givetvis finns det sådant som inte är positivt där. Men generellt sett är det en utmärkt del av sina första 5-6 år i livet.

Vad kristdemokraternas familjepolitik har fokuserat på vet vi. Vårdnadsbidraget är ett av Alliansens största misslyckanden och det är just KD som är huvudansvariga för detta. 

Att det varit misslyckat är man nog själva smärtsamt medvetna om och man försöker nu att finna en ny modern väg att vandra med sin familjepolitik. Det går sådär kan man säga.

Dagens redogörelse från partiets familjepolitiska grupp handlar egentligen bara om samma gamla syn i en lite annorlunda förpackning:

• Familjer som väljer att inte använda offentligt finansierad barnomsorg ska premieras med avdrag/bidrag.
• Alla regleringar av antal dagar i föräldraförsäkringen mellan mamman och pappan ska i valfrihetens namn tas bort.

Jag är ingen vän av kvoteringar men det finns just i uppdelningen av antalet dagar i föräldraförsäkringen någonting som inte i första hand handlar om valfrihet för föräldrarna utan om en möjlighet för barnen att vara hemma både med sin mamma och pappa.

Jag är med på att det finns ett problem i dagens samhälle där tiden inte räcker till för att umgås tillräckligt mycket i familjen under veckornas hets och stress mellan jobb, dagis och skola. Inget snack om den saken. Men den problematiken handlar ändå inte om att välja bort förskolan för att vara hemma på heltid. Det handlar om så många andra faktorer än bara valfriheten som serveras från statens sida. 

En sådan viktig faktor är hur arbetsgivarna ser på den tid som går åt för att föräldrar till barn under tio år ska kunna sköta sitt arbete utan alltför stort dåligt samvete. Hur bemöts VAB och föräldraledighet? Vilka möjligheter ges till att om möjligt sköta en del av sitt arbete hemifrån?

I vår familj är vi extremt priviligierade i synen och möjligheterna från vår arbetsgivare. Det existerar inte en problemställning i att ta hand om sin familj i kombination med att sköta arbetet. Men ändå så blir det mer och mer påtagligt ju äldre barnen blir (just nu 4 och 6 år) hur det ändå är svårt att få till allt så att det fungerar utan stress och helger som går åt till att röja och städa istället för att koppla av och umgås.

Nu har vi en tid fokuserat på något som verkligen ska bli en tid av guld för hela familjen, vilket till viss del har gjort prioriteringarna lite annorlunda än vad som annars varit fallet. Men så fort det blir vardag igen så kommer vi att göra annorlunda och exempelvis ge oss tid att slippa städa genom att återigen köpa lite hushållsnära tjänster. Vi kommer nog också att fundera på hur dagarna och veckorna ska fördelas mellan arbete och fritid för att kapa det som idag är en negativ stress.

Istället för att göra stora reformer i syfte att skapa, vad kristdemokraterna betecknar, som en större valfrihet så bör resurserna snarare användas för att höja kvalitet och bemanning i förskolorna.

Det är där grunden för vår framtid i första hand läggs. Inte bland dom som händelsevis vill att landets mammor ska vara hemma med barnen fram till den obligatoriska skolgången börjar.

Att Socialdemokraterna har mycket att arbeta med i sin politik vet vi om. Men frågan är om inte Kristdemokraterna ligger ännu värre till med sitt visionsarbete och förnyelse och faktiskt på allvar riskerar att åka ur riksdagen 2014.

Socialdemokratisk gryning

Det blev nu inte Jan Eliasson, så som det pratades om, utan en annan person som tidigare sagt nej tack att vilja ställa upp.

Min första spontana reaktion när jag igår hörde att Stefan Löfven skulle bli ny partiledare var att det inte kunde vara rätt.

Efter lite funderingar om vad jag egentligen visste om honom, ha läst på lite och efter att ha hört honom efter det officiella utnämnandet idag så är jag betydligt mindre skeptisk.

Jag vet inte om det beror på att vi blivit vana vid att ha låga förväntningar och mest kunna se negativa nyheter och en enorm svajighet i politiken, men det Stefan Löfven i alla fall lyckas förmedla bättre i sitt tacktal än vad en socialdemokratisk partiledare har gjort sedan Göran Persson absoluta glansdagar är en trovärdighet i orden som sägs.

Det behöver inte betyda ett dugg i ett parti som har enorma problem, men bara det faktum att en ledare uttrycker det som behöver sägas, just med trovärdighet, är helt nödvändigt för att vända en negativ utveckling.

I trovärdigheten ligger inte bara orden som sådana utan att det sker med rätt balans och utan de överord och överdrivna retorik som exempelvis Håkan Juholt ägnade sin korta tid som partiledare med från första sekunden när han presenterades av Berit Andnor för snart ett år sedan.

I Stefan Löfven hör jag en sympatisk person som inte använder överord och ett polariserande språk som direkt kickar bort ett antal potentiella väljare som absolut inte vill höra just detta. Det kändes befriande att slippa höra en socialdemokratisk partiledare hålla sig borta ifrån överord.

Det är en lång väg att vandra och det kräver enormt mycket för att vända det hela. Men nu är tärningen kastad och ett bättre första intryck av en ny partiledare kunde nog inte lättade socialdemokrater ha fått.

Bristen på riktig debatt i svensk politik, utan pudlar och juholtare om vartannat, har gjort det politiska samtalet ganska trist det senaste året.

Alliansen har kunnat tugga på utan riktigt motstånd och kanske har man lutat sig tillbaka lite för mycket. Jag hoppas att det nu kan bli en nytändning inte bara för Socialdemokraterna, för det behövs verkligen, utan även för hela det politiska samtalet.

Det krävs tuggmotstånd för detta och Stefan Löfven känns som ett betydligt bättre sådant för Alliansen än vad både Sahlin och Juholt var.

Spontant känns det som om Löfven kommer att sikta in sig på sossar som flytt till Alliansen och att Jonas Sjöstedt kommer att locka vänstersossar in i sitt nya vänsterparti.

Jan Eliasson kan ge Socialdemokraterna en god grund

Han har varit med hur länge som helst och har ett, vad jag kan komma fram till, mycket stort förtroendekapital både bland socialdemokrater och långt utanför det egna partiet.

Jan Eliasson är i första hand känd som en utrikespolitiker och toppdiplomat. Att han, tillfälligt eller på längre sikt, skulle vara alternativet för Socialdemokraterna nu när Håkan Juholt är bort kanske ses som märkligt hos många.

Han är som sagt i första hand erkänd för sina utrikespolitiska kunskaper på toppnivå. Han är över 70 år, vilket av vissa anges som ett argument, och han tillhör därmed en generation som kanske inte är den som logiskt sett skulle ta Socialdemokraterna in i framtiden. 

Men jag tror precis tvärtom. För det första är åldern en lika oviktig fråga här som det var när Annie Lööfs unga ålder debatterades när hon efterträdde Maud Olofsson. Sedan tror jag att vad Socialdemokraterna nu behöver mest av allt är en ledare som från början har förtroende med sig och som inte riskerar att hamna i ett läge där felsägningar och pudlar blir en vardag som bjuder in till andra att bakom ryggen arbeta med en dold agenda.

Jag tror kanske inte att Jan Eliasson är mannen att skapa en visionär framtidspolitik för Socialdemokraterna, men han har, tillsammans med tryggheten och förtroendet, en grunduppfattning och grundinställning som jag tror kan skapa arbetsro för andra att, om möjligt, använda detta för en ny egen framtida politik.

Han var, efter det att Laila Freivalds avgick, utrikesminister i ett halvår från våren 2006 fram till valförlusten samma år. Även när Göran Persson den gången utnämnde honom till detta tyckte jag att det var ett bra val.

Jan Eliasson är inte någon mirakelman som kan vända på hela den kris som hans parti har suttit med i under så många år nu på det sluttande planet. Men han har förmågan att inge det förtroende, både internt och ut mot väljarna, som i alla fall kan ge Socialdemokraterna möjligheten till en arbetsro som man har varit berövade på så länge nu.

Det är inte säkert att det hjälper, men jag tror i alla fall inte att någon annan tillfällig lösning är bättre.

Kommer sedan Margot Wallström tillbaka, även om hon aldrig vill bli partiledare, så har man med ens två personer med ett mycket stort folkligt förtroende att luta sig mot.

Då är stenen i rullning och vändningen kan komma mycket snabbare än vad många tror. Men förutsättninge är fortfarande att en ny politik skapas. Annars är vändningen bara temporär.

Personligen tror jag att alla som hoppats, och fortfarande hoppas på Wallström, tänker fel. Hon kan skapa positiva saker för partiet men inte som ledare. Där hade hon gått in med så stora förväntningar på sina axlar att risken för besvikelse är överhängande. Även av den anledning tror jag att Jan Eliasson är bättre. Han skulle gå in med "lagom" stora förväntningar och ett mycket stort förtroende.

Bredbandsskatt är inget socialdemokratiskt framgångsrecept

På en öppen marknad är det själklart dess aktörer  som sätter priset på sina tjänster - så även gällande bredbandsleverantörer.

För samhällets bästa, i ett antal olika perspektiv, finns det ingen som helst anledning för staten att lägga på några skatter utöver det normala på just bredband.

Så när socialdemokratiska ordföranden i riksdagens kulturutskott Berit Högman vill införa en bredbandsskatt i Sverige på grund av att bredbandsleverantörer tjänar pengar på otillåten fildelning så är det ett ogenomtänkt förslag som går stick i stäv med vad som borde ligga främst för en socialdemokrat.

Att göra bredband till något som plånboken ska avgöra mer än vad som är fallet idag går tvärtemot vad som borde ske i ett modernt samhälle på 2000-talet. Tillgången till bredband, och därmed internet, för så många som någonsin är möjligt till en så försumbar kostnad som möjligt är att betrakta som en medborgerlig rättighet i mina ögon.

Till detta borde även läggas den medborgerliga rättigheten att i användandet av detta bredband inte bli övervakad och utsatt för integritetskränkande behandling av samma samhälle. Tyvärr vet vi ju att det inte är någon självklarhet heller.

Juholts lojala beslut för ett parti som inte var lojala med honom

Juholt åkte hem till Oskarshamn igår och sov, eller i alla fall vilade upp sig, över natten och fram till eftermiddagen idag innan han ställer sig i ett köpcentrum i stan för att meddela att han offrar sig själv för partiets bästa i framtiden.

Jag ska inte sticka under stol med att det var lite gripande att se hans farväl. Det var starkt och tydligt gjort. Det är inte hans förmåga  att tala som är orsaken till att han kom till vägs ände. Det är så många andra faktorer som vi redan har sett ältas i media, bloggar och lunchrum på våra arbetsplatser.

Håkan Juholt tog på sig den tuffa uppgiften att bli partiordförande av lojalitet till sitt parti. Han fick en fråga och ställde upp när valberedningens inte lyckades vaska fram en annan kandidat i enighet.

Håkan Juholt tog också konsekvenserna av sina egna tillkortakommanden och sitt partis oförmåga att lyfta i opinionen. Även detta gjorde han av lojalitet till sitt parti.

De senaste 18 månaderna i socialdemokraternas historia måste vara grund för hur många framtida böcker som helst. Dessa kommer att innehålla rena Juholt-porträtt, intrigerna inom partiets högsta ledning och hur media agerat i allt detta. Inte minst Juholt egen osminkade sanning kommer att vara högvilt.

Håkan Juholt har inte haft det lätt. Hans parti har haft det svårt i många år nu. Tillsammans har detta blivit en ohållbar kombination och där Håkan Juholt är bara symptomen och en del av sjukdomstillståndet i partiet.

Redan igår skrev jag att partiets företrädare har under lång tid inte haft förmågan att modernisera sitt parti tillräckligt och när det dessutom har saknats en ny karismatisk ledare som lyckats skapa en känsla av framtid omkring sig så står man nu där man gör med Håkan Juholt som en misstrodd ledare och en ledning som i övrigt mest tycks vara oförmögen att skapa någon form av lugn och ro och förnyelse omkring sig.

Media har sin del i det hela, men det är inte dreven som fällt Juholt. Det är kombinationen av ett parti i djup kris, en ledare som inte klarat av att vara tydlig och hålla koll på ren fakta och ett till synes alldeles för svagt stöd runt omkring sig.

Visst är det så att media har haft ett enormt fokus på Juholt i de olika delar där det har osat bränt. Och visst är det säkert så att det finns en rad mer än lovligt blodtörstiga delar i hur det hela har hanterats. Men medias fokus har inte på något vis dämpats av att ett antal ledande företrädare i omgångar har vägrat att uttala sitt stöd för Juholt.

Vi har sett Tomas Östros och Sven-Erik Österberg sväva på målet och vi har läst om Björn Rosengrens inställning till Juholt. Mona Sahlin gjorde runt jul inte  det minsta för att dämpa tvivlen kring Juholt som rätt man på platsen.

Det räcker med att fundera på detta för att undra hur medias fokus hade sett ut med ett kraftfullt unisont stöd till Juholt. Media har spelat på hur Juholt och andra ledande sossar har betett sig i det interna spelet om makten i partiet.

En stor del av ansvaret, inte det direkta för vad som skett konkret, men för att Juholt ens kom ifråga ligger hos den valberedning som Berit Andnor var ordförande för när Mona Sahlins efterträdare skulle vaskas fram i en intern och stängd process där olika fraktioner inte kunder enas om ett namn vilket till slut ledde fram till att Håkan Juholt blev en kompromiss.

Sedan ska vi också komma ihåg att om Juholt hade gått på sin egen uppfattning sig själv och inte låtit partilojaliteten förblinda honom att anta utmaningen så kanske, kanske det parti han är så lojal emot hade varit i ett betydligt bättre läge än idag.

En efterträdare till Juholt kan inte vara lätt att förutspå. Jämfört med för bara ett år sedan är förutsättningarna så enormt förändrade att jag inte tror att dom som då inofficiellt var sugna på uppdraget idag är så sugna längre.

Samtidigt är det i ett läge där, om nu inte partiet helt bryts samman, knappast kan bli värre.

En ledare som lyckas hålla tungan rätt i mun och uppträda på ett trovärdigt sätt kan, alldeles oavsett bristen på nya politiska idéer, ändå snabbt kapa tillbaka rollen som oppositionens starkaste röst som just nu likaväl skulle kunna landa hos V eller MP.

Sedan återstår det svåra arbetet att skapa den politik för framtiden som partiet behöver för att ha en chans att kunna ta över ledartröjan igen.

Socialdemokraterna har ett berg att bestiga från den djupaste dalen

Partiordförande Juholt har sin stora beskärda del av ansvaret för var Socialdemokraterna i dag befinner sig.

Under hans tid har det som kommit ut ur hans mun och det som inte kommit fram i form av ny politik lett till vad man i det närmaste kan kalla fritt fall för det största partiet.

Det som i två dagar har utspelat sig på Sveavägen 68 är bara en i raden av bisarra delar i berättelsen om förfallet och alldeles oavsett vem som vinner den här ronden så kvarstår faktum att Socialdemokraternas förtroende och självförtroende sannolikt aldrig har varit lägre än vad det är just nu.

Med en envis Håkan Juholt kvar kommer det bli enormt svårt att återupprätta en stabilitet och en bas att stå på där väljarna kan komma tillbaka och känna att det är värt att rösta på Socialdemokraterna.

Men Håkan Juholt borta från posten skulle inte heller det vara någon speciellt mycket enklare väg tillbaka. Håkan Juholt är bara symptomen och en del av sjukdomstillståndet i partiet. Men de djupaste problemen är betydligt mer komplicerade än att återigen byta partiledare.

Moment 22 kan det tyckas och till detta kommer en ny vänsterledare ett miljöparti som stegrar i förtroende.

Frågan som behöver få ett svar för att Socialdemokraternas riktiga comeback ska kunna grundläggas är varför man ska lägga sitt förtroende på partiet och varför det inte istället är Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Moderaterna som är alternativet? 

Jag har tjatat ända sedan mitten på 00-talet om att Socialdemokraterna saknar visioner och en berättelse om Sverige in i framtiden. Jag trodde att det var Göran Persson som tappat lusten och att det var hans håglöshet som gav förlusten 2006. När sedan Mona Sahlin kom istället, och inte lyckades driva fram något nytt mer än ett treparti-samarbete, som egentligen skulle varit två partier, så var det bara en uppföljning av vad som uppenbarligen pågått under längre tid.

Partiets företrädare har under lång tid inte haft förmågan att modernisera sitt parti tillräckligt och när det dessutom har saknats en ny karismatisk ledare som lyckats skapa en känsla av framtid omkring sig så står man nu där man gör med Håkan Juholt som en misstrodd ledare och en ledning som i övrigt mest tycks vara oförmögen att skapa någon form av lugn och ro och förnyelse omkring sig.

Hur i hela världen ska man lyckas skapa förtroende och nya entusiastiska medlemmar när inte ens de gamla och garvade medlemmarna på olika nivåer längre vill vara med?

Socialdemokraterna är nu inte bara ett parti i kris det är dessutom ett parti som håller på att brytas isär i synen på sin partiledares framtid.

Nu är FRA där vi visste att det skulle landa

Att säga vad var det jag sa kan vara lätt att påstå med facit i hand. Men när det gäller FRA-lagen så är vi många som unisont kan utbrista vad var det vi sa på mycket goda grunder.

Om inte annat visar den granskning som har skett av Försvarets Radioanstalt att det inte finns rutiner och att det lämnas ut information utan att så borde ske.

Som om inte FRA:s nuvarande mandat vore nog så är ambitionen från regeringen och Socialdemokraterna att Säpo och Rikskriminalen ska få beställa spaning från FRA.

Till detta har vi sett rapportering om att polisen tar hjälp av privata bolag som säkrar bevis och tar fram underlag som sedan ligger till grund för domstolar att ta ställning till och vad som sker i USA med SOPA och PIPA.

Den del kan vi påverka mindre än annat, men just FRA och det som helt ligger i händerna på våra politiker borde snart någon med position att göra skillnad ta tag i. Eller vad säger Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen?

Det känns inte som om vi är inne i den mest lysande tiden för personlig integritet och möjligheterna att fritt uttrycka sig och demokratiskt sprida sitt budskap över bygden och världen.

 

 

Juholt och sanningen har inte semestrat på samma ställe

Att Håkan Juholt beskrivs som en brunbränd Juholt som kom till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen på söndagen efter bland annat semester i Mexiko låter mest som en lika ovidkommande kommentar som när Bosse Hansson en gång i tiden utropade och in kommer Dan Corneliusson brun och fin.

Det som är intressant är att läsa hur han uttalar sig om sig själv och om all turbulens.

Om kaoset kring den egna skuggbudgeten i höstas säger han nu att den beskrivning Tommy Waidelich återger och där han tar på sig det fulla ansvaret är den korrekt:

Det han säger stämmer in i minsta detalj.

Frågan är då fortfarande hur detta ställer sig i relation till den beskrivning som kommit från flera olika håll som går ut på att tjänstemännen fick ta skiten när kritiken från riksdagsgruppen kom.

Hur kunde det vara så om det nu var Waidelich som var ansvarig enligt det Juholt nu säger stämmer in i minsta detalj?

När Juholt nu är tillbaka efter en säkerligen välbehövlig ledighet så sker det direkt med att han svingar vilt omkring sig och anklagar regeringen för att ha gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarets personalförsörjning.

Hans enda problem, eller i alla fall det största, är att beslutet togs 2010 innan valet och före det att Sverigedemokraterna ens befann sig i maktens boningar.

Ett till synes litet misstag, men satt i ett helhetsperspektiv så faller det in i ett mönster av missar, halvsanningar och rena lögner.

I efterhand säger Juholt att han verkligen inte tänker be om ursäkt för något felaktigt och att jag uttryckte mig medvetet drastiskt för att belysa det som faktiskt är regeringens och därmed svenska folkets problem, att de har slagit igen dörren i ansiktet på oss socialdemokrater när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.

Han fortsätter:

Självklart vet också jag att Sverigedemokraterna inte satt i riksdagen den förra mandatperioden. Det är så lågt, det är så dåligt och dumt av försvarsministern att påstå något annat. Det visar på vilken nivå han lägger försvarsdebatten.

Ja, det är en låg nivå och fel fokus debatten hamnar på. Men det är ju ingen annan än Juholt själv som tar ner debatten i sandlådan genom att debattera på det vis han gör och, framför allt, försätta sig själv i samma reträttposition gång efter gång.

Att Tolgfors utnyttjar misstaget hör till och är något Juholt själv inte skulle dra sig en sekund för att själv göra i samma läge.

Är det något Juholt borde ha kommit fram till under sin ledighet vore det att hålla sig så nära sanningen som det bara går och undvika minsta lilla möjlighet att, hur fjantigt det än är, bli ifrågasatt på rena faktafel.

Den viktigaste frågan av alla är hur någon, sosse eller vad det nu än må vara, som i sin vildaste fantasi kan se Håkan Juholt som statsminister i Sverige.

Polisens obegripliga prioritering av fildelningsbrott

Man borde inte ens behöva ta ställning till frågan om man anser att fildelning är ett brott eller inte för att se det fullkomlig orimliga i hur just detta är något som polisen nu fokuserar än mer på.

Jag är helt övertygad om att den andel av svenska folket som anser att fildelning är ett område som av polisen ska prioriteras är så liten att den förmodligen går att finna bland berörda parter som hjälper polisen att underblåsa och förstora upp det hela.

Det är en stark lobby bakom och problematiken blir absolut inte mindre av det faktum att polisen tar hjälp av privata bolag som säkrar bevis och tar fram underlag som sedan ligger till grund för domstolar att ta ställning till.

Jag undrar inom vilket annat område där brott utreds som man en skulle komma på tanken att låta en utomstående part gör det jobb som sker just gällande fildelning.

Det är en svår debatt att föra om hur hur samhällets resurser ska hanteras. Men att denna prioritering inte bottnar i vad en förkrossande majoritet av svenska folket anser är viktigt för polisen att utreda och tillsätta större resurser för är ett som är säkert.

Principer och verklighet är inte samma sak - inte ens för Anna Wahlgren

Att leva som man själv lär är en svår konst som vi alla till mans kan brottas med i det stora och det lilla i livet. 

Det är enkelt att uttrycka principer. Det är svårare att agera efter samma principer och ju högre man proklamerar sina principer desto större blir trovärdighetsproblemet när det väl kommer fram en annan bild.

Anna Wahlgren är en kvinna vars åsikter jag alltid har haft svårt för att ta på allvar. Visst finns det säkert en del i hennes syn på barnuppfostran som är tankvärda, men sättet på hur hon lagt fram helheten och hur hon, även i vad vi vetat redan tidigare, levt sitt liv har utan att vara konspiratorisk och fördomsfull till synes varit på det sluttande planet i förhållande till sina egna principer.

Bara det att ha sett henne mer eller mindre berusad i TV på bästa sändningstid räcker för att se en del av problematiken. Det är mycket långt ifrån att vara en ansvarstagande mångbarnsmamma.

"Det är farligt när man inte menar vad man säger" kan vi höra Anna Wahlgren säga i det här klippet. Så är det...

Det var därför inte speciellt förvånande när en av hennes döttrar, Felicia, i sin bild av uppväxten målar upp något som stämmer mycket bättre överens med med bilden av det sluttande planet än med hennes offentliga syn på barnuppfostran.

I tider av många böcker och texter på bloggar som på många sätt blottar en vardag som många tidigare varit tysta om är det viktigt att komma ihåg att det handlar om hur den som beskriver det hela har upplevt en tid i livet och olika situationer som skett under denna. Det är nödvändigtvis inte en sanning för alla, men det är en sanning, från den personens minne, för den som beskriver det hela.

Det går aldrig för någon annan att fullt ut sätta sig in i hur det är att känna sig sviken. Den känslan äger den svikna personen fullt ut och det är något som kan lindras och nyanseras med tiden. Men man måste, som en del av att hantera sina upplevelser få uttrycka det på det vis som känns bäst. Utan att det nödvändigtvis ska uppfattas som en hundraprocentig sanning.

Jag har skrivit en hel del om min pappa, men jag har gjort det först efter det att han dog. Att skriva en bok om sin mamma och de minnesbilder och upplevelser som finns från ens barndom när hon fortfarande lever är beundransvärt. 

Visst ska man ta ansvar för vad man skriver, men kom ihåg att det bara är du själv som äger din egen historia och upplevelsen av denna. Att vänta med att bearbeta något tills huvudkällan för det jobbiga är borta behöver nödvändigtvis inte vara något bra. 

Uppdatering:

Katerina Janouch skriver bra på Newsmill. 

DN recenserar Felicias bok liksom Expressen gör.

Konstgjorda möjligheter till friluftsliv kostar pengar

Jag kan spontant förstå reaktionen att det är fel att ta ut avgifter för att man ska få åka längdskidor i spår som finns på mark som omfattas av allemansrätten eller som till och med finns i naturreservat.

Att få röra sig fritt i natur och mark och utnyttja vår allemansrätt är något som i högsta grad är värt att bevara och som vi kan se mer eller mindre stora hinder för idag.

Men när det, så som sker på många ställen i landet även där snö finns naturligt, sker ett arbete med konstsnö för att göra det möjligt att ens ägna sig åt skidåkning de flesta vintrar, så hamnar situationen i en betydligt mer knivig avvägning än om det bara handlar om att spåra ett motionsspår på naturlig snö.

Just detta är läget på många ställen i landet de allra flesta vintrar. Konstsnö och en mer eller mindre stor ekonomisk insats är en förutsättning för att någon ska kunna åka skidor. Att i det läget prata om en lagstiftning om allemansrätten och att på så vis göra exempelvis detta till en laglig gratis rättighet, dessutom med argumentet att handlar om  en folkhälsofråga gör det mycket tveksamt och detta egentligen alldeles oavsett om det handlar om natursnö eller konstsnö.

Jag är rent prinicipiellt helt med på att motionsspår är något som aldrig ska kunna avgiftsbeläggas för att få beträda. Men det gäller bara så länge det inte handlar om att man, exempelvis vintertid, på ena eller andra sättet måste lägga ytterligare mer eller mindre riskfyllda kostnader på att göra det möjligt att utnyttja spåren i vad man skulle kunna kalla i förädlad form.

Skidspår är en sådan sak som, i mer eller mindre stor omfattning, blir ett risktagande för en kommun eller en förening som driver det hela. Om det är kommunen som sköter driften är det ett ställningstagande inom ramen för all annan kommunal verksamhet att ta beslut om evenetuella avgifter. Handlar det om en förening som sköter det hela så borde det inte finna några tvivel om att det faktiskt är både rimligt och korrekt att denna förening på samma vis får besluta om en avgift eller inte.

Risken är annars att det på många håll runt om i landet inte blir några spår alls och därmed inte heller någon som kan sköta om sin hälsa i skidspåren.

Min slutsats är att det borde ligga i varje kommuns intresse att säkerställa att deras motionsspår också går att åka skidor och att detta i förhållande till så många andra betydligt mer riktade, och betydligt dyrare ekonomiska satsningar i olika anläggningar som har ett mycket smalare fokus, är något som går att använda utan extra avgifter.

Men man kan inte bara bortse ifrån att det kostar pengar. En avgiftsbeläggning finns på sätt och vis alltid och det handlar bara om ifall denna avgift ska rymmas i ordinarie skatt eller inte.

Finns det en ambition om att året runt ge sina kommuninvånare möjligheten att sköta om sin hälsa så är detta i jämförelse med många andra mycket smalare satstningar, som redan är avgiftbelagda, en öppen och enkel möjlighet.

Ylva Johansson ger Socialdemokraterna ett gott nytt krisår

Den socialdemokrat som hoppades på ett nytt lugnare 2012 för partiet kan nog redan nu, innan baksmällan från nyår ens har gått ur helt, glömma alla sådana tankar.

I alla fall har Ylva Johansson ett annat budskap i det blogginlägg som hon ser till att öppet lägga skulden på partiets kris på Håkan Juholt:

Mitt parti når nu, i mätning efter mätning, inte högre än 25 % av partisympatierna. Ett allvarligt underkännande av socialdemokratin och av vår partiordförande. Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 % strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan. Mediedrev och illvilliga borgare har det alltid funnits.

Socialdemokratiska partiet i allmänhet och partiets ordförande i synnerhet har alltid blivit baktalade och hånade. Det är inget nytt. Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året.

Det känns som om krisen bara blir värre. Nu handlar det inte längre om budskap som går att läsa mellan raderna hos framträdande socialdemokrater.

Nu handlar det om att i klara och tydliga ordalag lägga skulden för krisen på Håkan Juholt och hur i hela världen man ska lotsa sig ur det nattsvarta läge vi nu ser blir en störra gåta för varje vecka som går.

Den allra största frågan är vem, om man nu till slut puttar bort Juholt, som vågar att inta positionen som partiledare för Socialdemokraterna?

Ylva Johansson själv är i alla fall, i mina ögon, inte ett alternativ att vara i närheten av att axla en sådan roll så frågan är vems ärenden det är hon går när hon skickar en nyårshälsning till Håkan Juholt?

2/3-delssamhället visar sig vara 9/10-delssamhället

På randen till ett nytt år. Ett par dagar kvar innan 2011 blir 2012 och med det kommer, medvetet eller omedvetet, förväntningar om positiva förändringar i våra liv.

I det politiska landet Sverige går vi in i ytterligare ett år med en moderatledd regering och vi gör det med vetskapen om att vi rent nationalekonomiskt står mycket väl rustade när krisen runt omkring oss förhoppningsvis sakta men säkert lättar.

Ser man till debatten om ekonomin för enskilda individer i samhället så förs det en debatt om att Sverige håller på att brytas isär och bli ett 2/3-delssamhälle. Skulden för detta är enligt oppositionsföreträdare den politik som regeringen har bedrivit sedan 2006.

Det är sant att vi ser orättvisor och direkta felaktigheter i hur enskilda individer drabbas nu precis som före 2006. Förändringar i sjukförsäkring och andra delar av trygghetssystemen har med rätta kritiserats och en ytterligare kraftig förbättring borde vara ett gemensamt mål att klara av.

Dock är det så att vi inte alls ser en utveckling mot ett 2/3-delssamhälle. I alla fall inte om man ska luta sig mot den rapport som SCB har gjort (inväntar länk till rapporten) vad TT kommit fram till i en analys av statistik från SCB.

Denna visar att 90% av befolkningen har fått det bättre sedan 2006 när Alliansen tog över makten från Socialdemokraterna. De ökade klyftor som man också ofta får höra i retoriken är sann men som Erik Laakso skriver är det kanske inte i första hand detta som avgör:

Jag menar att det inte spelar så väldigt stor roll om det är tydliga skillnader (klyftor) vad gäller inkomster och tillgångar, däremot är det oerhört viktigt att golvet är tillräckligt högt och stadigt så de som har det sämst, trots allt har det skäligt.

Han fortsätter sedan med detta:

När den politiska retoriken går till överdrift devalveras värdet av orden och människor tappar respekten för avsändaren.

Kanske är det så att vi i detta, överdrifterna i retoriken tillsammans med det faktum att 90% av befolkningen har fått det bättre sedan 2006, som ett av de allra största politiska problemen för socialdemokratin ligger.

Förutom att man har en partiledare som fått en fullkomligt miserabel start i ett parti som går på knäna så kläder man dessutom sitt politiska budskap i en retorik som inte stämmer överens med hur människor runt om i landet upplever sin egen situation.

Man känner inte att man tillhör det Sverige som beskrivs som ett land som håller på att brytas samman och man känner inte att man är en del av den tredjedel som håller på att kapas av ifrån de allt rikare två tredjedelarna.

Man känner att det inte stämmer och när det dessutom visar sig inte vara på det viset så blir avståndet till företrädarna för den retoriken ännu större.

Politiska vinster ska inte vinnas genom att beskriva en situation som inte är sann. Vinster ska kammas hem genom att ha egna visioner och lösningar som omfattar hela befolkningen.

Detta gäller opposition såväl som regering och båda sidor har ett jobb att göra för att skapa ett bättre liv även för den tiondel som fortfarande inte har fått det bättre sedan 2006. Men det är en väsentlig skillnad mellan en tiondel och en tredjedel.

Återigen; det kan finnas en problematik i att inkomstskillnaderna ökar. Men kan vara minst lika viktigt att belysa att 9/10-delar, inte 2/3-delar, av svenska folket har fått det bättre ekonomiskt sedan 2006. Problematiken med den sista tiondelen finns kvar, men det är en väsentlig skillnad att fokusera på denna grupp istället för att skapa en illussion om att den är tre gånger så stor.

Så mycket bättre behöver en större dynamik 2012

Även om succén för TV4 med Så mycket bättre är ett faktum även det här året så tycker inte jag att det var lika bra som det första året.

Möjligtvis har nyhetens behag släppt men jag vidhåller att det dels har varit ett sämre fokus på huvudsaken, nämligen själva musiken, den här gången och att det har varit lite väl tillrättalagt i mellansnack och personliga intervjuer. Allt har varit lite för fantastiskt helt enkelt.

Sett till deltagarna så är det Laleh som fått det största lyftet. Många av oss visste att hon var bra redan innan och hon har visat upp en makalös förmåga i nästan varje avsnitt.

Timbuktu har varit stabil och, tror jag, kommit in människors medvetande på ett betydligt bättre sätt än före. Det är inte den succé Petter lyckades med 2010, men mycket bra.

Sedan har vi trion Ledin, Dahlgren och Philipsson som för mig är en kompistrio från ungefär samma miljö. Musikmässigt skiljer de sig åt, men det märks så väl att de känner varandra enormt väl och det tror jag har tagit bort en del av de spänningar och den dynamik som fanns förra året.

Ledin har gjort vad man förväntar sig, varken mer elle mindre, och där hans E-type tolkning nog är den bästa.

Eva Dahlgren har gjort Eva Dahlgren-musik av de andra artisternas låtar, men har nog sammantaget varit en besvikelse för mig.

Lena PH har klart och tydligt visat oss att hon är en sångerska och en artist men att hon inte har någon av de andra deltagarnas förmåga att skapa något eget av sina kollegors alster.

E-type har visat upp en personlig sida av sig själv, men även hans förmåga att göra något av de andra artisternas låtar är begränsad. Däremot visade det sig att hans musik och hans texter faktiskt innehöll mer än vad man kan få för sig när man tidigare lyssnat.

Slutligen så är det Mikael Wiehe som har retats och spelat motvals och gjort versioner på sitt sätt utan att briljera mer än när han gjorde E-types Calling your name i den svenska versionen Jag ropar ditt namn.

Spekulationerna om nästa år är igång och det är många stora namn som nämns.

Jag skulle nog vilja att man tänker betydligt mycket mer på mixen av artister, hur väl dom känner varandra innan och att det inte nödvändigtvis behöver vara en övervikt av riktigt stora stjärnor.

Det namn jag vill ha med kommer sannolikt aldrig att ställa upp. Allra överst på min lista står Mauro Scocco. Efter honom finns Ulf Lundell och Peter Lemarc.

Men ingen av dessa kommer att vara med 2012 och därför tycker jag att uppställningen nästa höst hämtas ur den här gruppen på 14 artister där de med fetstil är förstahandsval och det andra är alternativet:

• Amanda Jenssen / Helen Sjöholm
• Toni Holgersson / Olle Ljungström
• Titiyo / Anna Ternheim
• Håkan Hellström / Markus Krunegård
• Andreas Mattsson / Johan Kinde
• Tommy Körberg / Howlin' Pelle Almqvist
• Robyn / Lykke Li

Vid sidan om superstjärnan Robyn så är det, tror jag, en mix av andra relativt sett mindre kända/halvt bortglömda artister som förtjänar att uppmärksammas. Framför allt tror jag att det kan skapa en mer intressant mix än i år.

Hur ser er egen drömuppställning ut?

Vad är viktigast? Carl Bildt eller Schibbye-Persson?

Att Martin Schibbye och Johan Persson idag har fått sin dom där rätten i Etiopien anser dom skyldiga på samtliga åtalspunkter, inklusive terrorbrott, är självfallet något som är förfärligt enligt vårt sätt att se på det hela. Hur långt straffet blir är inte klart och vad som i slutändan sker återstår att se.

Det finns så många ingredienser i det här som kan engagera och väcka känslor och det jag noterar, vilket jag tycker är mycket märkligt, är när fokus från så många inte minst på Twitter lägger sin stora ilska på Carl Bildt.

Det må finnas tveksamheter i Carl Bildts historiska roll i Lundin Oil, men dagens nyhet handlar inte om detta eller om Carl Bildt. Det kan även finnas saker i hur regeringen har hanterat fallet gentemot Etiopien så här långt och som har påverkat utgången negativt, men om detta vet vi ingenting idag.

Dessutom är det, oavsett alla eventualiteter om Bildt och Lundin Oil, en helt befängd tanke att han och regeringen inte skulle göra vad som står i deras makt för att de båda svenskarna skulle få en korrekt rättegång och att dom så fort det bara går kan komma hem till Sverige.

Vad skulle Carl Bildt vinna på att ha ytterligare två svenska journalister i etiopiskt fängelse?

Dagens nyhet handlar om att två svenska journalister bland annat har dömts för terrorbrott i ett annat land utifrån deras lagstiftning.

Det är detta som är det som fokus ska ligga på i första hand, inte Carl Bildt, och den som med pondus och total övertygels uttrycker det allra bäst är Jan Eliasson:

- Det naturliga svaret från Etiopien blir då att det är en rättslig process som måste ha sin gång. Det är också vad vi skulle svara om ett annat land framförde liknande åsikter till oss. [...] 

Samtidigt är det enligt Eliasson viktigt att inte gå för hårt fram, och att hela tiden visa att man har respekt för det etiopiska systemet. Annars riskerar uttalanden från svenskt håll att få motsatt effekt. Eliasson menar att det kan vara bra att visa hur stor frågan är i Sverige. Då kan Etiopien förstå att hur de agerar i frågan kan ha betydelse för relationerna mellan Sverige och Etiopien. [...] 

Samtidigt är det viktigt att inte säga något som kan uppfattas som ett hot om försämrade förbindelser.

– Det är en balansgång i sådana här samtal, man vill inte väcka ilska, säger Jan Eliasson.

Vi ska ha förväntningar på att svenska regeringen och svenska diplomater nu gör allt vad som står i deras makt för att lyckas med det som Jan Eliasson beskriver. 

Men det finns i det här läget ingen som helst anledning att lägga ilska och fokus på Carl Bildts eventuella handel och vandel i Lundin Oil.

Om ni inte har något förtroende för Carl Bildt så lyssna då i alla fall på vad Jan Eliasson, med all sin erfarenhet och sitt verifierat goda omdöme, har att säga om vad som nu krävs för att få hem de båda svenskarna inom en så rimlig tid som möjligt.

 

Starke man läggs ner och SVT undergräver sitt eget existensberättigande

SVT väljer att inte spela in ytterligare en säsong av Starke man och man hänvisar till för dåliga tittarsiffror under den andra säsongen som avslutades i söndags.

I snitt har 800 000 svenskar bänkat sig varje söndag och sett serien, men detta är alltså inte tillräckligt.

Vi kände oss tvungna att fatta det här beslutet. Konkurrensen är stenhård och serien har tappat tittare. Första säsongen sågs av runt miljonen, säger Christian Wikander, nöjes- och dramachef för SVT i Göteborg till Expressen.

Jag hade inte sagt någonting om det hade handlat om en reklamfinansierad kanal som tog det här beslutet motiverat på för få tittare.

Men när Sveriges Television gör det på den grunden så undrar jag vilket motiv man har för sin egen existens som public service?

 

Bollebygd landets femte tryggaste kommun

Visst vet vi alla som bor där att det är en lugn plats mellan Borås och Göteborg. 

Bollebygd är en liten kommun och det kanske ligger i sakens natur att det är just små kommuner som av befolkningen i dessa anses som tryggast att leva i.

Samtidigt är det en trubbig undersökning som SKL genomför. Man väger in faktorer som blir missvisande för vissa kommuner. Exempelvis är Malung-Sälen en kommun som drabbas av att man vintertid har enorma mängder människor som besöker kommunen för att åka skidor.

Men oavsett detta så är Bollebygd fortfarande en kommun som är trygg och lugn att bo i. Skälen till detta är många. Det är som sagt en liten kommun.

Det är en kommun med inflyttning och relativt låg arbetslöshet. Kommunen har ett levande centrum, men kvällstid är det ett lugnt sådant utan de traditionella riskfaktorer som exempelvis ett rikt restaurangutbud kan ge och som är en stor orsak till att ovan nämnda Malung-Sälen ligger där dom ligger i undersökningen.

Dessa finns istället väster och öster om kommunen i Göteborg och Borås. 

Är "var tyst eller försvinn" melodin i den moderna socialdemokratin?

Jag kan förstå att det finns en stor irritation emot personer inom socialdemokratin som inte odelat ställer sig upp och försvarar vad Håkan Juholt har lyckats ställa till med genom sin otydlighet.

Det som stödjer honom ser personer som exempelvis Thomas Östros som förrädare.

Problemet är bara det att om man tror att alla som kritiserar delar av det politiska budskap som framförs, och som inte ställer sig upp och blåljuger om sina sympatier för den store partiledaren, ska ställas mot väggen och få ett ultimatum som säger "var tyst eller försvinn ifrån vårt parti" inte ser längre än näsan räcker.

Det är ett alldeles för enkelt sätt att se på en problematik inom partiet om man avfärdar kritiska röster genom att märka dom som för mycket höger och kräva att dom försvinner.

Om ambitionen i det forna femtiprocentspartiet fortfarande är att stiga ifrån sitt sämsta resultat i modern tid, till ett parti som kan få i alla fall 40 procent i ett val, så krävs det också en spännvidd i partriet och ett klimat som tillåter kritiska röster utan att kräva att man försvinner ut ur partiet.

Det finns uppenbarligen en syn på partikamrater som inte ställer sig bakom den allsmäktige ledaren som är extremt svart eller vit och i alla fall jag kan inte se hur det kan komma att vara ett vinnande koncept om planen är att bli något annat än ett parti som bestämt sig för att cementera sig på en nivå fjärran ifrån fornstora dagar där andra partier runt omkring fångar upp de besvikna väljarna.

Det viktigaste för alla socialdemokrater att inse är att det inte handlar om någon annan än dom själva. Det är vare sig politisika motståndare eller media som är avgörande.

Det handlar om att våga modernisera och demokratisera partiets strukturer utan att för den sakens skull skrika om uteslutning så fort någon inte slaviskt följer partiledningens officiella linje.

Nu sitter Socialdemokraterna och regeringen i samma jävla FRA-båt!

Håkan Juholt fick inte rätt den här gången heller.

För några dagar sedan lutade han sig emot partistämmans beslut i FRA-frågan och sa:

Hade vi vunnit valet hade vi rivit upp den. Men nu ville medborgarna något annat. Vi har tyckt hela tiden att det varit fel att Säpo och rikskriminalpolisen undantagits. Vi ville att integritetsskyddet skulle stärkas. Nu diskuterar vi med regeringen hur vi ska åstadkomma det. Jag ska ta upp det med riksdagsgruppen ikväll.

Idag kom istället nyheten om att regeringen och S är överens om att även Säpo och Rikskriminalen ska få beställa signalspaning från FRA.

I rörande enighet har man stick i stäv med beslutet på den socialdemokratiska partistämman inte bara accepterat den FRA-lag, som man i valrörelsen ville riva upp och som Juholt i tisdags ville göra det samma med, utan även gått med på att utöka möjligheterna för andra att beställa spaning.

I omröstningen 2008 efter den nya behandlingen av FRA-lagen så röstade alla närvarande socialdemokrater, inklusive Morgan Johansson, nej till förslaget.

Idag säger samma Morgan Johansson, som 2008 röstade nej, att det är bra att vi kunnat göra den här överenskommelsen. Det rör ytterst rikets säkerhet och då är det viktigt med en blocköverskridande överenskommelse. 

Socialdemokraterna har därmed fullföljt Thomas Bodströms linje och sällat sig till de partier som ytterligare skruvar åt greppet om hur den personliga integriteten i Sverige hanteras.

Man hänvisar till Säpos svårigheter att spana inför och efter Taimour Abdulwahabs terrorattentat på Drottninggatan i Stockholm den 11 december 2010.

Det orimliga i detta påståendet dissekerar Mark Klamberg mycket bra i sina tre frågor. Förklaringarna för hur det ska fungera när Säpo och Rikskriminalen ska få beställa spaning är ihåliga i förhållande till vad man säger är huvudanledningen till utökningen.

Meningen är att utökningen ska träda i kraft under 2012 och det är nu som vi får se om det finns någon kraft i Centerpartiet som kan gå emot det hela och hur stora möjligheter Piratpartiet och andra krafter som förra gången det var aktuellt såg till att lyfta det hela.

Som jag bloggade redan i tisdags så är jag skeptisk.

Samtidigt som regeringen har befäst sin syn på integritet så har Håkan Juholt inom sitt parti garanterat skapat ännu mer missnöje med denna överenskommelse som innebär en walk over i en fråga där partiet hade kunnat profilera sig för den personliga integritetens fortsatta frihet.

 

 

Barnens jul behöver inte vara en jul utan nubbe och öl till maten

Jag är den förste att skriva under på vilka oerhörda effekter alkoholen har på den som dricker och en omgivning som tvingas förhålla sig till ett drickande som påverkar hela existensen.

Jag har sett det på måndagar, torsdagar, långfredagar, julaftnar, födelsedagar och alla andra typer av dagar under mina 20 första år. Det är inte muntert och det är ingenting jag önskar någon att få uppleva.

På grund av allt detta så har jag också funderat mycket på hur alkoholen påverkar och har på ett ganska radikalt sätt minskat mitt alkoholintag successivt sedan jag blev pappa själv för snart sju år sedan. Idag är tillfällena när jag dricker mer än några glas vin eller ett par öl lätträknade på ett år.

Det är ingen uppoffring det handlar om.

Marcus Birro skriver idag en krönika där han vädjar om att helt avstå från alkoholen under julhelgen för barnens skull:

Det här handlar inte om de hundratusentals barn som växer upp med missbrukande föräldrar. Det handlar inte ens om något så (tidigare) grundläggande som solidaritet med de utsatta. Det handlar om dig. Du som inte har problem med alkoholen. Du som dricker eftersom ... tja ... det hör till.

[...]

Redan när den första klunken rödvin (dyrt dessutom, garanterat ett sådant rödvin som "riktiga" fyllon aldrig skulle ha råd med) når ditt blod är du ett monster. Redan då. Redan där rör sig ditt barns tillit i riktning bort från dig. Ett barn består uteslutande av känslor. Ditt barn registrerar förändringar i ditt beteende långt innan du själv gör det.

Jag förstår hans intention, men jag håller inte med om att det finns något självändamål att avstå ifrån en snaps och en öl till julmaten. Jag tror inte heller på hans dramatiska beskrivning av hur barn uppfattar minsta lilla alkoholintag hos sina föräldrar.

Jag tror att det finns en stor vinst i att skjuta fram alkoholdebuten så långt upp i åldern som möjligt. Men jag tror inte att man uppnår en sund och naturlig syn i sitt förhållande till alkohol genom att föräldrarna inte ens kan dricka vin eller öl till maten.

Det är inte ett måttfullt drickande som är problemet. Det är den mentalitet som bygger på att man varje fredag och varje lördag ska dricka så pass mycket att man blir märkbart berusad.

Det handlar inte om att moralisera. Jag dricker också fortfarande så att jag blir både rejält berusad och bakfull dagen efter.

Men det handlar inte om allt eller inget för att barnen ska få en jul som är just barnens. En nubbe och en öl är inget att avstå ifrån om man tycker det lockar. Det är inget som är i närheten av att äventyra barnens jul.

 

Även regeringen säger nej till Ganna

Den 18 oktober i år var 91-åriga Ganna Chyzhevska på väg till Arlanda. Myndigheterna hade beslutat att hon, trots läkarintyg om att hon är svårt dement, skulle utvisas tillbaka till hemlandet Ukraina.

Men i sista stund stoppades utvisningen av Europadomstolen eftersom utvisningen kan vara en direkt kränkning av Ganna Chyzhevska mänskliga rättigheter, enligt Europakonventionen.

I ett 15 sidor långt svar till Europadomstolen försvarar nu regeringen utvisningsbeslutet.

via www.aftonbladet.se

Det är givetvis ett fullkomlig felaktigt beslut från Regerigens sida.

Alldeles oavsett vad som formellt står i en lagtext så finns det ingen rimlighet eller humanitet i att skicka iväg en 91-årig kvinna.

Fullkomlig inkonsekvens när rektorer stoppar julkrubbe-besök i Bollebygds kyrka

Det är något mycket märkligt med den svenska skolan av idag.

Det är en skola som i många stycken har tappat mycket av den styrka och det fokus som fanns för ett antal år sedan om man ser till ren kunskap och resultat.

Men det är också en skola där rektorer och övrig skolledning ägnar kraft och är enormt känsliga för att göra fel i frågor som är betydligt mindre viktiga i perspektivet av en ren kunskapsskola.

Det är en skola som av ren rädsla sedan flera år tillbaka inte vågar låta skolavslutningar hållas i en kyrka eller att låta den svenska nationalsången spelas för att det kan uppfattas som nationalistiskt och fel gentemot elever som kommer från andra kulturer.

Det är också en skola som nu uppenbarligen även reagerar blixtsnabbt på propåer från föräldrar som inte tycker att det är lämpligt att deras barn får besöka Bollebygds kyrka och titta på den julkrubba som även i år finns där. Detta har nu fått ett obegripligt abrupt slut.

Jag är definitivt ingen förespråkare för att framhålla religion i allmänhet eller en specifik sådan i synnerhet. Jag är atetist och är allergisk mot religiösa budskap som kastas över en. Men samtidigt ser jag ingen som helst motsättning mellan detta och att låta min fyraåriga dotter få gå till kyrkan i Bollebygd och få höra en saga berättas framför den julkrubba som är uppställd.

Exakt så ser jag det nämligen. Det är en flertusenårig saga som berättas och den är definitivt inte värre än någon annan saga som min dotter hör eller ser på tv var och varannan dag. Jag litar fullkomligt på att det finns pedagoger på förskolan som balanserar detta på rätt sätt den dagen detta besöket hålls precis som i alla andra sammanhang resten av året.

Igår var vi på luciafirande på förskolan som innehöll både luciasånger och andra julsånger. Jag hoppas innerligt att samma föräldrar, med barn på vår förskola, som har påverkat beslutet att stoppa besöket i kyrkan också har varit kaxiga nog att inte låta sina barn delta i förskolans luciatåg igår med tillhörande traditionella julsånger och det budskap som hör till detta.

Föräldrar har rätt att reagera över vad deras barn deltar i för aktiviteter, inget snack om saken, men ledare för skolan i Bollebygd måste vara mindre räddhågsna och våga stå upp på ett bättre sätt.

På den förskola där vår dotter går, och där också kritiken framförts av en (!) förälder, var informationen i månadsbladet att det precis som tidigare år skulle vara de största barnen som skulle få besöka kyrkan. Det här året handlar det om 6-7 barn som är fem och ska fylla sex år och börjar i förskoleklass i augusti nästa år. Det är dessa barn som har hindrats från ett besök på skolan genom beslut av samordningsrektorn.

Men nu visar det sig att det inte finns någon linje ens i Bollebygds kommun i hur frågan ska hanteras. Beslutet som har tagits för de som är fem år gäller inte för de som är sex år.

Min dotter går i förskoleklass och har idag på förmiddagen varit i kyrkan just för julkrubbans skull och för att öva på Nu tändas tusen juleljus inför nästa veckas skolavslutning i samma kyrka.

Där finns det alltå inget beslut.

Inkonsekvensen är total.

Skolan i sin helhet har betydligt viktigare frågor att vara blixtsnabba att reagera över och ta beslut om än detta. Det handlar inte om enskildheter som detta. Det handlar om ett helhetsperspektiv som ger barnen möjlighet att skapa sig en egen bild av verkligheten. 

Huruvida en skolavslutning i kyrkan är mindre känsligt återstår väl att se, men jag kan inte se att symboliken och kopplingen till det svenska julfirandet, grundat på kristen tro, är mindre kontroversiell än en sketen julkrubba med tillhörande saga.

Detta är ett exempel från en liten kommun i Sverige där skolledare faller för kritik från enstaka föräldrar och låter dessa styra vad som sker.

Vad mer visar, och som är betydligt allvarligare, är att skolans bekymmer i sin helhet vilar på ett ledarskapsproblem där det tycks saknas mycket av den styrka och pondus som krävs för att driva något så viktigt i rätt riktning.

Att vara lyhörd är givetvis viktigt, men att vara tydlig är ännu viktigare.

Detta är allvarligast av allt.

 

 

FRA-debatten briserar i Federleys och Lööfs ansikte

Ännu så länge har vi inte hört något ställningstagande, men det krävs nog att det kommer en replik ifrån både Annie Lööf och Fredrick Federley på vad justitieminister Beatrice Ask har för ambitioner om en utökning av FRA:s befogenheter.

FRA-debatten i Sverige och det faktum att ett tufft tryck på enskilda riksdagsledamöter till slut ledde till att nästan alla, inklusive Federley, var med och röstade igenom FRA-lagen.

Federley var en av de centerpartister som ändrade sig och röstade för lagen och Annie Lööf, blivande partiledare, var en annan. Federley säger att han gjorde det efter att ha fått igenom samtliga de ändringar han krävde 2007. Trots detta lever uppfattningen om ett svek kvar.

Då var dom två riksdagsledamöter som tuktades av partiledningen. Nu är dom båda en del av samma partiledning.

Federley gjorde, tillsammans med Lena Ek, ett utspel på DN Debatt i samband med 10-årsdagen av 11 september-attentaten där dom konstaterade att det öppna samhället har retirerat de senaste decenniet. Med tanke på tidpunkten för deras utspel så utgår jag ifrån att Annie Lööf varit fullständigt med på vad som skrevs.

När då Beatrice Ask ambitioner kommit fram i ljuset så står denna center-trio, tillsammans med hela sitt parti, inför ett delikat läge där man om man vill upprätthålla någon form av heder ganska omgående måste gå ut och sätta ner foten.

FRA-debatten var en het och känslosam tid där inte minst Piratpartiet befann sig i centrum av debatten. Det som nu sker kommer att väcka många slumrande frågeställningar till liv och vilka, vid sidan om de självklara namnen och partierna, som väljer att våga stå upp för integriteten är det mest intressanta och allra viktigaste.

Hur kommer exempelvis en hårt pressat Håkan Juholt att hantera frågan? Tar han chansen att kapa åt sig ett ärligt initiativ, och ta ett kliv bort ifrån Bodströmsamhällets intentioner, eller kommer han och partiet att med tysthet bejaka Moderaternas ambitioner?

Vad detta under alla omständigheter visar är att sluttande planet som integritetsfrågorna har befunnit sig på en längre nu är på väg att helt tippa över till ett läge där regering och riksdag snart sagt har sanktionerat möjligheten att helt lagligt övervaka i princip varje steg vi tar både rent fysiskt och digitalt. Alla som under de riktigt heta åren när FRA-frågan var överst på dagordningen påstod att skeptiker och rena motståndare till FRA var foliehattar och paranoida behöver nog ta sig en rejäl funderar över vem som egentligen hade rätt.

Problematiken är också, vilket 2008 visat oss, att människor i allmänhet tycks bry sig lite om de här frågorna och den andel som var underlaget till kritiken lyckades inte låta frågorna vara så levande att det mer än på marginalen påverkar hur val till riksdagen 2010 påverkades.

Om det är så att de värsta farhågorna om FRA-lagen och integritetsfrågorna inte hejdas nu så är jag rädd för att det kommer sluta med att vi om fem eller tio år kommer att få se exempel efter exempel över hur människor på ett orättfärdigt och rättsosäkert sätt har övervakats och faktiskt kränkts på riktigt allvar. Det är då dagens ansvariga politiker kommer att få stå till svars för sina beslut.

Även om det som nu lyfts upp inte är något helt nytt så är det nog ändå nu som striden startar och frågan är hur många som är lika stridsvilliga nu som då och, framför allt, hur våra politiker i riksdagen kommer att hantera det hela?

Kanske är Centerpartiets linje den som Federley och Ek presenterade i DN i september och då förväntar vi oss att i alla fall det partiet inte kommer att bidra till en ännu vidare FRA-lag.

Det förväntar i alla fall jag mig.

Tyvärr är jag inte säker vare sig på det ena eller det andra. Jag är inte ens säker på att debatten kommer att lyfta tillräckligt mycket om det nu inte är så att fler som förra gången inte vågade nu gör det.

Uppdatering:

Juholt har uttalat sig i Expressen:

Vi har tyckt hela tiden att det varit fel att Säpo och rikskriminalpolisen undantagits. Vi ville att integritetsskyddet skulle stärkas. Nu diskuterar vi med regeringen hur vi ska åstadkomma det. Jag ska ta upp det med riksdagsgruppen ikväll. Regeringen har vänt sig till oss för att föra samtal om detta. Samtalen pågår.

Utrymmet för några större revolutioner från S sida verkar inte så stora. På frågan om vad man kräver för integritetsskydd säger han att det är något dom får vi se när förhandlingarna med regeringen är klara.

 

Levy och Storm tillbaka med en återblick på Metropol

Jag hade nästan glömt bort hur det var på fredagskvällar under större delen av 80-talet och början av 90-talet.

Helgen på den tiden startade varken med tacos eller chips från OLW.

Helgen inleddes med Adolphson & Falk som gjorde signaturmelodin till Metropol där Niklas Levy och Ingvar Storm sedan vecka efter vecka serverade oss Spanarna med Jonas Hallberg, Jakob Dahlin och ett antal andra.

Det var Göte Johansson underfundiga rapporter och bedömningar av den senaste musiken i Flipp eller flopp. Det var en rad andra inslag och det var framförallt musik i en skön blandning.

Metropol kom fram i en tid när det fortfarande bara fanns statsradions tre kanaler och reklamradio bara var något som fanns i andra länder.

Metropol serverade en skön start på helgen och höll vecka efter vecka en enormt hög kvalité.

Metropol var en del av mitt radiolyssnande på 80-talet tillsammans med Eldorado, Soul corner, Galaxen och några andra.

Nu är det dags för Niklas Levy och Ingvar Storm att i P4 Musik, i två program, titta i backspegeln och minnas tillbaka till sitt eget historiska verk.

Nu på söndag 11 december sänds det första. Lyssna på det - det ska jag göra!

@Twingly köper Bloggportalen

I en tid av snabba kast och förändringar på internet och sociala medier så har Twingly under ganska många år nu varit en stabil aktör.

Just därför väcker deras köp av Bloggportalen från Aftonbladet förhoppningar om att det kanske sker något som kan lyfta fokus och bredda intresset för svenska bloggar igen.

För ärligt talat har det varit ganska mycket av stiltje bland de kringtjänster som ska ha agerat som stöd för alla som bloggar.

Twingly har som sagt varit stabila i motsats till Bloggportalen som ärligt talat har fört en ganska anonym tillvaro utan någon som helst utveckling på ganska många år och detsamma gäller faktiskt Knuff och dess syskon i Johan Larssons portalfamilj som inte heller har kommit med några större revolutioner på senare år.

Det mesta har varit ett taktiskt spel för att i olika kluster lyfta sina länk-kompisar så högt upp på listorna som möjligt.

Jag förväntar mig inte att Twingly har svaret på just det problemet, men jag är övertygad om att man har en djupgående tanke om hur man ska utveckla sig själva med förvärvet av Twingly och hur detta ska gagna både betalande kunder och alla oss som skriver en del till vardags.

Väldigt mycket handlar idag om att mäta inflytande och där har vi sett Klout och en del andra tjänster som på olika sätt försöker hitta formler för att mäta detta. Men det som egentligen är de som är inflytelserika behöver nödvändigtvis inte vara de som får flest länkar.

Kvalité mäts i alla fall inte nödvändigtvis på det sättet.

Flensost

via www.facebook.com

Vad ska man säga? Att sätta en rubrik som inte kan misstolkas är uppenbarligen en konst. Per Normans klipp från Eskilstuna-kuriren är ett lysande exempel.

En bloggpost innehållande nötkräm

Denna bloggpost är en del i Unicefs julkampanj:

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Foto: UNICEF

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

 

Spotify befäster greppet med appar

När det nära samarbetet mellan Spotify och Facebook presenterades så var det ett stort steg som togs där vår musik helt plötsligt, om vi ville, blev tillgänglig för alla på den största sociala medie-plattformen.

Men utvecklingen stannar inte upp med detta. Igår presenterade Spotify nästa steg i sin utveckling och en av de stora nyheterna där är att man låter andra utvecklare skapa appar inne i Spotify som tillför ett mervärde för lyssnarna som man tidigare fått söka utanför Spotify.

Ett exempel är LastFM som jag förutspådde en tynande tillvaro för när Spotify/Facebook-samarbetet kom. Det som nu sker är istället att LastFM är en av dom första på banan med en app i Spotify och på så vis knyts ens musikaliska smak där samman med det som redan finns hos Spotify.

Det finns redan nu ett antal andra appar och jag gissar att det kommer att explodera inom kort.

Moodagent tar fram en spellista baserat på en annan låt och man kan bestämma vilken "humörkurva" låtarna ska ha. Man kan också helt sonika tala om att man vill ha en playlist med glad, sensuell eller uptempo.

TuneWiki tar fram texterna till låtarna så att man kan sjunga med - om det är detta man vill.

Det är helt enkelt ett steg där Spotify genom att låta andra vara en del av deras gemenskap befäster sitt grepp och ger både gamla och nya konkurrenter ytterligare att fundera över.

För att börja testa de appar som redan finns får man ladda ner en betaversion av Spotify som finns här.

Ingen större skillnad med en socialdemokratisk politik

Leif Pagrotsky berättar för oss att det inte kommer att bli några dramatiska förändringar om man vinner valet 2014.

Några stora skattehöjningar som påverkar människors nattsömn är inte aktuellt:

När vi går till val nästa gång har svenska folket levt med en borgerlig skattepolitik i åtta år. Människor har inrättat sin ekonomi efter de skatteregler som faktiskt gäller. Det är självklart för oss att vi inte ska lägga några förslag som gör att människor inte sover gott på natten. 

Radikala förändringar i folks disponibelinkomster, radikala förändringar i folks boende ser inte jag framför mig.

Jag vet inte riktigt hur man ska tolka detta budskap.

Ska man lita på det så kan man ser det som ytterligare ett tecken på hur nära Socialdemokraterna i praktiken ligger Alliansen.

Man kan också tänka att det är ett bevis för att Socialdemokraterna inte är beredda att utmana svenska folket med en egen politik som skapar det ekonomiska utrymme som krävs för att man ska kunna genomföra det som deras retorik ger sken av.

Det handlar alltså i stora drag om att omfördela befintliga resurser och frågan är vilka dessa i så fall är och hur det ska ske utan radikala förändringar i folks disponibeltinkomster?

Alla tycks trängas i mitten eller ska man kanske säga att alla vill till himmelen men ingen vill dö för sin egen övertygelse.

I alla fall tycks inte Pagrotsky vara beredd att vara den sosse som gör detta.

Frågan är om Juholt, både i retorik och praktik, är överens med honom om detta.

Det håller på att bli överfullt på det svenska politiska mittfältet och frågan är var visionerna för framtiden finns någonstans?

 

 

 

Medias namnpubliceringar i samband med brott har ingen linje

Jag har många gånger vid det här laget skrivit om hur media hanterar publicering av namn vid misstanke om brott och efter fastställda domar.

Det finns fall med "vanliga" människor som döms och det finns fall med kända offentliga personer som misstänks och döms.

Lärarmordet är ett exempel på "vanliga" människor där de dömda, trots skärpta domar, av media behandlas olika. Mannens identitet avslöjas redan efter tingsrättsdomen men kvinnan är fortfarande efter fastställd dom i hovrätten på 3,5 års fängelse anonym i samma tidningar.

Ola Lindholms identitet avslöjades i Expressen redan dagarna efter att han hade blivit ombedd att lämna ett urinprov. Sedan valde han att bekräfta sig själv och på näbbar och klor hävda sin oskuld.

Jag har ända sedan det första gången i våras när det stod att läsa om "radioprofilen", som misstänktes för sexuellt övergrepp, med nyfikenhet följt hur media har hållit en låg profil och ganska kortfattat rapporterat om fallet.

Jag har inte egentligen några synpunkter på att hans identitet inte avslöjas under resans gång även om det är grovt skilda sätt att hantera olika personer med vitt skilda påstådda brottsliga handlingar på.

Att "radioprofilen" är anonym under processens gång är säkert bra, men när domen faller och när han själv nu väljer att acceptera denna och ta sitt straff så är det faktiskt en gåta varför man fortsätter att kalla honom för "radioprofilen".

Det handlar om en sedan många år tillbaka mycket känd svensk profil i våra radioapparater och på scener runt om i landet. Det handlar alltså inte om en överdrift när han kallas för "radioprofilen". Han är verkligen en profil som de flesta över 30 år känner till mycket väl och som många har uppskattat sedan tidigt 80-tal.

Ställ detta i relation till Ola Lindholm, som förvisso säkert är mer känd det senaste decenniet än vad "radioprofilen" är, men som redan vid misstanke om ett ganska ringa brott blev uthängd på löpet, så kan i alla fall inte jag se rimligheten i det hela.

Det är möjligt att det finns en linje från Expressen och Aftonbladet, men det är inget som jag vare sig förstår eller kan få ett vettigt svar på från någon av dessa tidningar.

 

 

Maestro Borg är bäst i Europa

Om någon enda svensk 2006 eller tidigare hade sagt att en moderat svensk finansminister 2011 skulle utnämnas till Europas bäste finansminister så hade denna person inte tagits på något allvar. Förmodligen hade man mötts med ett hånskratt med hänvisning till misslyckade borgerliga regeringsperioder.

När nu Anders Borg av Financial Times är utsedd till Europas bäste finansminister så är det också ett mycket högt betyg till Sverige som nation.

Visserligen har vi en kris i Europa som på många håll och kanter är den värsta i mannaminne.

Men just det faktum att en borgerlig regering med en moderat finansminister under en första kris 2008 och en andra, på många sätt, ännu djupare kris som vi just nu är inne i har lyckats bibehålla svenska statsfinanser i ett skick som ingen företrädare från borgerligt håll i modern tid har varit i närheten av är också ett tecken på en förändrad syn på samhället och hur en ekonomisk politik kan föras om man vill skapa förtroende.

Ett toppbetyg till Anders Borg är inte detsamma som att allt som han och regeringen gör är superbra. Men det visar att även borgerliga regeringar har lärt sig av tidigare läxor, med regeringsmakt i kris under 70-tal och tidigt 90-tal, och som också är anledningen till att man lyckades stanna kvar vid makten förra året och efter valet, visserligen med benäget bistånd från ett svagt socialdemokratiskt parti, med ett stärkt förtroende.

Goda förutsättningar har tidigare förvaltats extremt illa av borgerliga regeringar. Så har inte skett den här gången och det vi nu är mitt inne i är kanske en historisk brytpunkt i det svenska politiska landskapet och samhället. 

Myten om att det bara är en socialdemokratisk regering som klarar av att hantera Sverige och dess finanser är slaktad. Låt vara att sättet på hur man bedriver sin politik går att särskilja, men spannet däremellan är, vad man än säger, betydligt mindre idag än någonsin vad någon sosse eller annan än säger.

Reinfeldts tydliga ställningstagande för ett mångkulturellt samhälle

Intervjuer med politiker är alldeles för sällan särskilt givande.

Det blir alldeles för ofta något som är fyllt av politikersnack som inte egentligen går på djupet och tillför några större nyanser.

Just därför är det spännande att läsa den intervju som Niklas Orrenius på Sydsvenskan har gjort med Fredrik Reinfeldt och som handlar om honom själv, hans eget parti och dess nuvarande och historiska hantering och kopplingar till Sverigedemokraterna.

Sverige har sedan valet förra året, när SD tog en plats i finrummet, inte tagit de steg i den riktning som många med mig befarade skulle bli fallet. Istället har regeringen tillsammans med MP tagit ett kliv i motsatt riktining och skapat generösare regler.

Reinfeldts eget svar på frågan om det är ett demokratiskt problem att man driver en mer generös flyktingpolitik är tydligt:

339 000 har röstat på SD. Vi i alliansen har nästan tre miljoner röster, och vi lierar oss här med ett parti – Miljöpartiet – som är större än Sverigedemokraterna. Ett parti som har motsatt uppfattning än SD i den här frågan. Tillsammans representerar vi långt över tre miljoner röster. Vi är tio gånger större än vad SD är.

Det är intressant att läsa Reinfeldts teorier om varför många ledande Sverigedemokrater har en bakgrund i Moderaterna, men varför deras väljare i mycket högre grad är från andra kanten, och att han saknar Mona Sahlin i debatten om integrationen.

En inställning och en argumentaion som den Reinfeldt visar upp är viktig. Inte bara för att han själv säger det utan för att han är statsminister och i allra högsta grad är delaktig i hur politiken på olika områden, som berör integration, bedrivs.

Det finns enorma problem kvar att hitta lösningar på. Det finns ingen politiker i Sverige som har en komplett lösning på det hela, men jag ser i alla fall det som Reinfeldt för fram i den här intervjun som en mycket viktig garant för att inte backa in i SD-fällan eller göra det som Socialdemokraterna i olika avseenden har börjat fingra på.

Även om man inte gillar Reinfeldt rakt av så är det ändå en intressant intervju som i alla fall jag inte kan se är ett politiskt spel för gallerierna utan ett ärligt och tydligt ställningstagande på ett viktigt område där det, precis som på så mång andra, har varit Socialdemokraterna som tidigare varit de som har haft ledartröjan.

 

 

 

Svenskarna och internet är som ler och långhalm

Undersökningen från .se om Svenskarna och internet är en intressant läsning.

Internet är något nästan alla får en daglig dos av i någon form och vad man ägnar sin tid där åt är spännande att läsa. Som att fildelare är mer benägna att betala för musik på nätet.

Sociala nätverk har på bara ett par års tid blivit en så viktig del av människors vardag att 52% av internetanvändarna lägger sin tid på detta. 2009 var siffran 21%.

Det som fäster min största uppmärksamhet är den enorma skillnad som finns mellan kvinnor och män och deras aktiviteter på sociala medier. Andelen som i olika åldrar läser bloggar varje dag ser ut så här:

Diagram från .se

Det är alltså först när man kommer upp i åldersgruppen 56-65 år som kvinnor och män läser bloggar i samma utsträckning. I alla tidigare åldersgrupper är kvinnor i de alla flesta överlägsna.

Detta innebär inte på något vis att det handlar om enbart kvalitetsläsning, men frågan som måste ställas är hur detta rent generellt påverkar hur kvinnor respektive män tar till sig information från bloggar.

En annan högst noterbar siffra är hur aktiviteten på Twitter ser ut och hur begränsad omfattningen här faktiskt är. Det är bara 7% som någon gång använder Twitter.

Jämför man detta med Facebook, som förvisso är något helt annat men ändå ofta nämns i samma andetag, så är det 63% som någon gång är där och härjar. Det är även något som i hög grad är begränsat till vissa grupper i samhället och inte alls har samma folkliga genomslag som Facebook har.

Ser man till användandet av mobilt internet så förstår man varför det har segat till sig riktigt rejält på många 3G-nät.

Diagram från .se

På bara ett år, från 2010 till 2011, har andelen av mobilanvändarna som använder mobilt internet fullkomligt exploderat och jag utgår ifrån att sifforna nu är ännu högre än under vårens mätning. Detta har varit högst märkbart på Facebook och andra sociala medier där uppdateringar av olika slag som skickats från mobiltelefoner har varit markanta.

Politik och internet

När man kommer över på det område som jag oftast bloggar om, politik och samhällsfrågor, så är det klart och tydligt att det inte alls har blivit det genomslag som många har förutspått. Även om attityden till internet och politik sammankopplat har blivit mer positiv.

11% av befolkningen är de som utgör den politiskt intresserade gruppen. Till detta kommer 10% som diskuterar eller på annat sätt uttrycker politiska åsikter på internet.

Visserligen fortsätter internet att öka som källa när man söker information om politik, men det sker betydligt långsammare än tidigare och viktigheten vid förra årets val var inte alls så speciellt hög som de flesta på förhand trodde.

Vad detta beror på behöver säkert de politiska partierna ta sig en rejäl funderare över. Min teori är att alldeles för mycket inför ett val vänds inåt till en alldeles för intern politisk debatt istället för att vända sig ut mot väljarna. Undantag fanns, men generellt tror jag att ambitionerna föll till föga för partilinjer och megafonbudskap som alldeles för mycket liknade de traditionella valrörelserna från tiden innan internet spelade någon roll alls.

Framför allt leder inte internet till att politiska kontakter ökar och detta kanske är det mest nedslående för partierna att fundera över.

Detta borde också logiskt sett innebära att intresset att engagera sig partipolitiskt inte heller ser någon ökning som kan häröras till internet och sociala medier.

 

 

 

 

Det (s)tora partiets ledare

Har just lyssnat på Ekots lördagsintervju med Håkan Juholt och har en del ytterligare funderingar.

För Håkan Juholt är det bara valet som räknas som ett betyg på sig själv och den politik han vill föra fram. Det är 1000 dagar kvar innan den enda opintionsundersökning som han räknar med ska ske. Valet 2014 är denna dag.

Juholt rekryterar ständigt nya medarbetare som ska komplettera honom, säger han. Det låter ju bra, men det är ändå enorma brister han har visat upp på 7 månader och bedömningen om honom ligger så nära den han för ett år sedan gjorde om sig själv som ny partiledare när han fick frågan om han skulle kunna efterträda Mona Sahlin, som man kan komma.

Den blld han själv målade upp av sig själv är den bästa bild som finns. Det är detta han nu ständigt rekryterar nya medarbetare för att kunna kompensera bristerna i.

Jag vet inte om jag någonsin har upplevt en partiledare i något annat parti som så har så många brister att kompensera upp för och där han själv dessutom håller med om det. Det är givetvis bra med självinsikt och att man själv fokuserar på sina starka sidor.

Men frågan är hur några medarbetare i världen ska lyckas hålla Håkan Juholt borta ifrån att av spontanitet, eller kanske i vissa fall ren okunnighet, gång efter gång uttalar sig på ett sätt som skapar rubriker med helt fel fokus.

Håkan Juholt är en stark retoriker, men när retoriken slår fel så blir det dubbelt värre. Frågan om att vägra ställa upp i Agenda på grund av att SVT vill fortsätta ställa upp partierna på samma vis som man alltid gjort är ett färskt exempel på detta.

Ett antal andra exempel på detta har vi också sett på de sju månader som gått sedan Juholt tog över.

Arga socialdemokrater kan fortsätta hur länge som helst med påståendet att deras ledare är förföljd av media. Men det spelar ingen roll.

Om Mona Sahlin sades det att hon var hårdare granskad och förföljd av media för att hon var kvinna. 

För Håkan Juholt handlar det om, enligt egen utsago, att han är ledare för det största partiet och att han ska granskas hårdare än alla andra.

Innebörden i det hade man kanske kunnat säga är exakt vad som sker, men de rubriker som Juholt har haft mängder av på sju månader är inte i närheten av att bero så mycket på att han är det (s)tora partiets ledare som att han faktiskt har satt sig själv i klistret och gjort sig förtjänt av de allra flesta av de rubriker och granskningar som har skett.

Om den starka retorikern Håkan Juholt ska lyckas lyfta och kravla sig upp för den enorma backe som ligger framför honom så kräver det att retoriken går hand i hand med sanningen, partiet och väljarnas syn på vad som behöver göras för Sveriges bästa.

 

 

Bollebygd - föregångare i synen på äldreboende

Det kanske är lättare att klara av att sätta kvalitén i äldrevården främst i en liten kommun som Bollebygd. Men egentligen är principen densamma oavsett var någonstans äldre i Sverige bor.

Det är precis samma som vikten av en grundläggande syn på barnomsorg och skola. Det handlar om att inte tumma på kvalitétsbegreppet för att spara pengar.

I Bollebygd har Bollegårdens äldreboende varit föremål för en målmedveten satsning på kvalitét och där inte minst restaurangen har fått stor uppmärksamhet. Det är ett kök som är byggt med Leif Mannerströms hjälp och med personal som har fått sin utbildning på hans restaurang Sjömagasinet i Göteborg.

Ingen behöver dela på sig. Behöver en person flytta in på Bollegården så har make/maka möjlighet att flytta med och fortsätta bo tillsammans.

Bollebygd har en framförhållning för att kunna möte det ökade antalet äldre i samhället och man har insett hur viktigt detta är för att bygga en trygg tillvaro även när man blir äldre.

Uppenbarligen ser inte synen på vare sig äldre eller barn ut på samma sätt överallt. Det vi nu kan läsa om vanvård av äldre är inget nytt men det belyser klart och tydligt ett sätt att hantera en verksamhet på och se på medmänniskor som inte är acceptabel någonstans.

Jag har tidigare pekat på vikten av att även förespråkare för marknadsutsatt verksamhet (läs: Allianspolitiker och dess anhängare) tar bladet från munnen och inser att något måste ske för att ha kvar sin egen trovärdighet. Det går helt enkelt inte att blunda för problematiken och vara tyst.

Nu verkar det faktiskt som om något händer. Att oppositionen ser sin chans att inte bara mänskligt utan även rent politiskt ta fram storsläggan är inget konstigt.

Det är just därför det är så viktigt att vi inte vara tyst eller bara försvara något av ren princip.

Moderaterna och välfärden ÄR en avgörande framtidsfråga och trovärdigheten där måste nu även visas i praktisk handling. De tecken som syns är i alla fall lovande.

 

Borås Tidning öppnar Twingly igen

När Borås Tidning för några veckor sedan tog bort Twingly från bt.se så var jag starkt kritisk till detta. 

Det skedde utan någon officell förklaring, men i ett mail svarade redaktionschef Anneli Johannisson att man stängt kommentarer för specifika artiklar ("krimgrejor och olyckor") och att diskussionen då istället har flyttat till de bloggar som länkar till samma artiklar. Hon sa också att hennes beslut att helt stänga av Twingly på bt.se beror på att man inte har resurser att kolla alla bloggkommentarer.

Nu aviserar chefredaktör Stefan Eklund att man öppnat Twingly på bt.se igen och att anledningen till att man tog det radikala beslutet var den hemska olyckan med en 8-årig flicka i Bollebygd:

I samband den tragiska gravstensolyckan i Bollebygd, då en åttaårig flicka avled, länkades en blogg till BT, via systemet Twingly, som i sin tur hade oacceptabla och kränkande kommentarer till händelsen. Eftersom vi ser allvarligt på att BT utnyttjas för den typen av nätaktivitet stängde vi ner möjligheten att använda Twingly för att under lugna former utvärdera funktionen.

En första fundering är vad det är som varit så kränkande i ett så tragiskt fall att Borås Tidning reagerade så snabbt att Twingly stängdes av nästan med en enda gång?

Man säger nu att det finns en beredskap för att snabbt stänga av länkningar till bloggar med oacceptabelt innehåll och att man inte vill vika sig för de mörka krafter som finns genom att inte öppna Twingly igen.

Det är bra att man tagit det beslut man nu gjort, men det är fortfarande märkligt hur dåliga rutiner man tycks ha haft vid införandet av Twingly. En annan fråga är varför man inte, i öppenhetens namn, kunde informera om när man tog beslutet och varför?

Till sist; man har öppnat Twingly på bt.se igen, men den finns inte i anslutning till Stefan Eklunds blogginlägg i ämnet. Däremot gör den det till en artikel om att Borås Djurpark fått tillskott...

 

Juholts bubbla

Det är väl märkligt vilken synnerligen dålig förmåga till taktkänsla som Håkan Juholt gång efter gång visar prov på.

När det nu har lugnat ner sig en del i debatten kring honom och partiet så väljer han att frivilligt plocka upp bollen om bojkott av SVT för att dom i debatter med samtliga partiledare väljer att dela in det hela i en regeringssida och en oppositionssida. Han vill inte vara i närheten av SD och Jimmie Åkesson.

Diskussionen om själva sakfrågan skedde redan för någon månad sedan och där har jag inte mer att tillägga än vad jag skrev då.

Däremot är det som sagt mycket märkligt hur Juholt tycks resonera där han uppenbarligen vill diktera förutsättningarna i den statliga televisionens sändningar. Även om det nu inte är fri television fullt ut i verkligheten så är det ändå en gåtfull inställning. Hans uttalande som SR rapporterar om ser ut så här:

Och om inte SVT ändrar sig så går partiledardebatterna över till TV4. De tror att man ska komma så fort de knäpper med fingrarna, så är det inte alls. Jag ställer inte upp på det. Behandlar de inte Socialdemokraterna med respekt kan de köra programmen utan oss.

För mig andas det prestige och att man tror sig själv kunna diktera villkoren för hur media ska bedriva sina seriösa utfrågningar.

Förlorarna på att Juholt och Socialdemokraterna inte finns med, om det nu blir så, är i första hand han själv och hans sargade parti.

Men det är faktiskt också en förlust för demokratin om landets största parti uteblir med resultat att svenska folket inte får en fullständig bild av hur det politiska landskapet ser ut just då. 

Juholt ska kanske vara extra glad över att Åkesson inte heller i år är bjuden på Nobelfesten så att han slipper sitta alltför nära honom där...

Är Uppdrag Gransknings Sandviken-fall verkligen så glasklart?

Jag har sett förra veckans Uppdrag Granskning ytterligare en gång och håller fortfarande fast vid att det inte framgår något som motiverade det dramatiska agerandet som skedde från början.

Dock kan jag inte låta bli att fundera över varför man i Uppdrag Granskning inte kan utveckla sig och försöka bedriva en granskande journalistik som är lika tuff i båda riktningarna.

Varför gick man inte in i detalj med föräldrarna om de kritiska delarna som var grunden för vad som sedan följde?

Varför granskar man inte även föräldrarnas berättelse och vad som sagts under utredningen?

Det finns ett antal relevanta frågeställningar som i alla fall inte i programmet drogs fullt ut.

Dotterns kommentar om att "mjölka pappas snopp" avfärdades med den oproffsiga förhörsledarens ledande egna rörelser med en hand som sades påverka hur dotterna övergick från att visa rörelser med båda händerna till att enbart göra det med en hand. Men det fördes inget resonemang om varför flickan använde ett sådant uttryck som hon gjorde.

Varifrån har hon kommit på att säga "mjölka pappas snopp"?

Finns det en naturlig förklaring i andra sammanhang har lärt sig vad mjölka är eller varifrån kommer det?

En annan relevant frågeställning, som inte heller den fördes linan ut, är varför pappan efter flera förekommande fall där flickan tagit tag i hans snopp ändå fortsätter att sova naken med vetskapen om att barnen kommer till deras säng varje morgon och kryper under täcket. 

Jag säger inte att det finns något fel i att sova naken. Det finns inte heller något misstänkt eller märkligt med att barnen kommer och kryper under täcket i föräldrarnas säng för att mysa lite på morgonen.

Men om det sker på det vis som uppenbarligen gjort vid minst ett par tillfällen så skulle i alla fall jag, om jag sov naken, kraftigt överväga att minimera risken för flera liknande händelser genom att ta på mig ett par kalsonger.

Det är inte heller så att Uppdrag Granskning på något vis går till botten med om det verkligen bara var ett telefonsamtal från systern till mamman där hon berättade bara det som handlade om att "mjölka pappas snopp".

Om det är så lite som krävs för att Socialtjänsten skulle ha agerat på det vis man gjorde så är det precis så märkligt som Uppdrag Granskning visar i programmet. Men är det verkligen så enkelt? Var finns detaljerna och grävandet i detta?

Jag säger inte att den friande domen på något vis skulle vara fel. Men det är sällan så svart eller vitt som det framställs. Detta har vi lärt oss från flera tidigare fall i Uppdrag Granskning och just därför känner jag att det kanske blev aningens för svart eller vitt i förra veckans granskning.

Hade jag inte vetat bättre än att föräldrarna friats från alla misstankar så skulle jag nästan vilja påstå att jag får lite Knutby-vibbar när jag ser programmet den andra gången.

Synen på bloggar förändras

Det där med att blogga och länka är på något vis ett fundament samtidigt som det alltid har varit föremål för en debatt.

Debatten har för det mesta grundat sig i att man länkar för att i första hand skapa sig en bättre rankning på olika listningar snarare än att lyckas locka fler besökare. Så är det fortfarande och kanske är det på det viset i ännu högre utsträckning nu än tidigare. 

Inom ramen för politiskt bloggande så är blockbloggandet nästan mer cementerat än vad blockpolitiken är och jag håller fortfarande, kanske ännu mer nu, fast vid att det nästan är omöjligt att hamna överst på en lista som knuff.se om man inte ingår i något av dessa block.

Det handlar helt enkelt om politik och där mängden länkar till varandra är maktmedlet för att placera sig högt på listorna. Det är inte på långa vägar kvalitet det handlar om. Den finns där, men är inte synonym med placeringarna.

Erik Laakso skriver om detta i ett inlägg där han är näst intill helt ointresserad av den politiska grenen av bloggosfären. Den är i regel urbota tråkig, förutsägbar och enahanda. 

Han skriver sedan bra om strömlinjeformningen och det egna ointresset att följa deras spår.

I hans spår skriver sedan Redan före Erik skrev Jonas Morian om sina tankar kring hans comeback som bloggare på Promemorian. Han är inne på att Twitter har kapat åt sig en del av det som tidigare var bloggarnas styrka och att det faktiskt fungerar förvånansvärt bra.

Även han tar upp det maniska länkandet som en negativ effekt i det politiska bloggandet.

Jag bloggade själv om allt detta för ungefär ett år sedan, i svallvågorna av valrörelsen 2010, och konstaterade då bland annat detta:

Istället för att var en ny kraft som tillför det politiska landskapet och sina egna partier någonting nytt så blev valrörelsen bland partipolitiskt märkta bloggar, på båda sidor mittlinjen, en förlängning av partiledningarnas budskap och där man inte vågade visa upp en åsikt utanför denna strömlinjeformade bild.

Det allra tydligaste exemplet på detta var sista veckans debatt om sjukförsäkringen och det blogginlägg som som Emelie skrev om sin mamma Annica Holmqvist. Jag vidhåller fortfarande att det i princip inte fanns en enda partipolitisk blogg med alliansflagg, placerade högt upp på alla olika listningar, som vågade ta parti för en människa som alldeles uppenbarligen inte behandlats på ett korrekt sätt. Man var helt enkelt skiträdda för att gå emot sina egna partier i Alliansen.

Jag tycket egentligen att ganska lite har förändrats sedan dess. Det har i alla fall inte blivit mer spännande att följa politiska bloggar.

Grunden för att blogga är ett intresse för det man skriver om. Sedan kan det ske med olika mål och syften. Jag har på den här bloggen mer och mer gått ifrån mängdbloggande och blixtsnabbt tyckande, med massa länkar i varenda inlägg, till ett betydligt mer sparsamt bloggande där i alla fall ambitionen är att det ska var med lite mer eftertanke. 

Det finns flera orsaker till det, men i första hand handlar det nog om tiden och att det som läggs på att skriva då i högre grad blir mer genomtänkta inlägg.

Det fanns en tid när jag maniskt följde hur många som läste den här bloggen. Det gör jag inte längre. Visst konstaterar jag hur det ser ut mellan varven, men det är ingenting som skapar vad som nästan kändes som en ångest vissa perioder, över att antalet läsare inte var tillräckligt många.

Idag är det snarare så att jag tycker det är betydligt roligare att se när det blivit 50 retweets och 28 delningar på Facebook av ett inlägg jag skrivit.

En annan sak som har förändrats är hur jag följer bloggar. Jag har gjort rejäla rensningar i min Google Reader och det känns ändå inte som jag ens läser de som finns kvar där i någon större utsträckning. Istället är det länktips på Twitter, Facebook och andra bloggar som i mycket högre utsträckning styr vad och var jag läser.

Det som vore intressant är om Politometern, som ändå är för just politiska bloggar, kunde får ordning på sin sajt. Där har det varit problem större delen av det här året och det kommer ingen respons på frågor som ställs dit. Övriga bloggportaler känns mer och mer ointressanta och har nog snart spelat ut sin roll i dess nuvarande form.

Istället är det inflytande på ett helt annat sätt än "enkla" topplistor som kommer att ta över där det inte räcker med att länka till samma tjugo bloggar i varje inlägg man skriver.

Känslan är att bloggformatet är inne i en brytpunkt. Bloggen som fenomen har i de någorlunda breda folklagren hunnit komma upp i skolåldern och någonstans gör de generella förändringarna på nätet och sociala medier att bloggar kommer att få en annan roll efter det race som ändå pågått ett tag nu.

Var det tar vägen vet jag inte riktigt, men en ännu tätare integration med andra sociala medier där det hela kanske centreras på ett betydligt mer tydligt sätt är min gissning. Men själva länkarna som en grundläggande företeelse i bloggandet kommer att vara kvar.

VAB-intygen var onödiga från början

Dan Eliasson har givetvis kommit fram till rätt slutsats om det mer eller mindre meningslösa med att det ska krävas intyg från förskolan för vård av barn.

Systemet är krångligt och minskar inte fusket, säger Eliasson, och det borde inte ha krävts att man skulle behöva prova det i nästan 3,5 år för att konstatera. 

Det var nämligen inte någon vågad gissning att det förhåller sig exakt så som man nu kommit fram till.

Jag konstaterade exakt detta redan när förslaget presenterades i december 2007. Det fusk som finns spåras aldrig med VAB-intyg. För att komma åt detta krävs i princip regelrätta hembesök. Om ens det hjälper...

Om Försäkringskassan negativa inställning till det hela redan från början har spelat in i slutsatsen vet jag inte, men att dom kommit fram till rätt är jag övertygad om.

Nu hoppas vi bara att regeringen kommer fram till samma sak.

Så mycket bättre saknar något

Efter två avsnitt av Så mycket bättre så är det tyvärr bara att konstatera att magin från första säsongen till stora delar är borta.

En del beror, precis som jag misstänkte på valen av deltagare, men även TV4 har skruvat i formatet till det sämre. 

Det som ändå är själva fundamentet i programmet, musiken, har fått betydligt mindre utrymme. Flertalet av låtarna är sönderhackade och spelas bara någon minut.

Den som sticker ut är Laleh. Hennes två versioner är ett rejält snäpp bättre än övriga. Men makalösa och oförutsägabara versionerna som var så fantatiska förra året saknas ännu så länge nästan helt. 

Samtalen vid middagsbordet bränner till ibland men är generellt sett, precis som i övrigt, extremt insmickrande och i avsaknad av en Plura som ställer en obekväm fråga eller annat som sticker ut. Det finns inte ens en Berghagen som börjar vinsluddra i slutet.

Kamratligt, trevligt och tillrättalagt. Fortfarande feelgood-television, men långt ifrån förra årets nivå.

Den största anledningen tror jag ändå är hur deltagarlistan ser ut. Det var redan från början, på papperet, en stor risk för något betydligt mindre spännande än första året och när det mest bara skrapas på ytan så blir det mer lättviktigt.

Sedan sätter jag mig och lyssnar på versionerna som artisterna har gjort av Ledins och Dahlgrens låtar och inser att det verkligen är sättet som TV4 hanterar musiken på som är så mycket sämre än förra året. Lyssnar mig igenom Lalehs strålande versioner liksom Timbuktus som träder fram på ett helt annat sätt in i programmen.

Eva Dahlgrens Never again är bra och andas nästan lite av Roxettes It must have been love. Wiehe gör Wiehe-versioner av både Ledin och Dahlgren. Något annat är inte att förvänta.

Sedan har vi E-type, Lena Philipsson och Tomas Ledin som jag inte alls tycker har gjort något spännande alls.

Mest överraskande är det att Lena Ph inte gör mer. Hon är ändå en av våra allra mest hyllade artister det senaste decenniet. Men uppenbarligen behöver hon en Orup intill sig för att det ska hända något vettigt musikaliskt.

Annars är det mest irriterande att kvällspressen inte kan låta bli att i förväg i princip avslöja vad programmen ska handla om.

Inför Eva Dahlgrens kväll var det hennes nakna berättelse om Anna Lindh och allt det som skedde 2003. Rörande att se oavsett, och några tårar föll även hos mig där, men det kunde vi väl fått bli överraskade av i programmet och inte veta om i förväg?

Om Så mycket bättre ska ha den strålande framtid som jag trodde förra året så krävs det nog betydligt mer fingertoppskänsla i artistvalen än det är det andra året.

 

 

Lagstadgad förskola från 3 år en långsiktig samhällsvinst

Att införa en obligatorisk förskola för alla barn från ett betydligt tidigare skede än idag kan vi välja att se som en inskränkning på föräldrarnas möjligheter att själva välja hur man vill att barnens uppväxt ska se ut.

Jag ska inte påstå annat än att jag har reagerat negativt på tankar om att införa en obligatorisk förskola från 3 års ålder som exempelvis finansminister Anders Borg har förespråkat. Om vi bortser från en ökad kostnad för samhället så är det frågan om att tvinga in barn redan så tidigt i en organiserad verksamhet som alla föräldrar inte anser är deras väg att gå.

När jag idag läser vad Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen så kanske vi ska vända på frågeställningen helt och hållet och bara se det bästa för barnen i resonemanget och att en obligatorisk förskola från 3 år i förlängningen är en stor vinst för samhället.

För om teorin om skolverksamhet har en utjämnande effekt mellan klasser och barn från olika utgångspunkter, och ökar den sociala rörligheten, så kan i alla fall inte jag se annat än en generellt stor vinst för samhället att införa detta obligatorium från 3 års ålder och dessutom bereda plats för alla barn mellan 0-2 år att ha en förskoleplats alldeles oavsett i vilken situation föräldrarna är i just för stunden.

För att det ska vara en vinst så krävs det att kommunerna inser den långsiktiga vinsten i detta.

Så som det ser ut i många kommuner just nu så handlar det snarare om att ha så lite personal som bara är möjligt i forskole- och fritidsverksamheten när det snarare borde handla om ett ständigt prioriterat område för barnens och samhällets långsiktigt bästa.

Jag inser att både föräldrar och politiker i olika fack inte anser att detta är en bra väg att vandra.

Men frågan är vilken väg det i så fall handlar om ifall vi vill att alla barn ska få samhällets bästa stöd för att bereda möjligheten att ha de allar bästa förutsättningarna att själva fritt kunna staka ut sin framtid?

 

Sanning och konsekvenser i Uppdrag Granskning

Precis som så många andra satt jag och blev riktigt upprörd över gårdagens Uppdrag Granskning och fallet med den familj där pappan åtalats för sexuella övergrepp och mamman för barnpornografibrott mot sina egna barn.

Båda är friade efter vad som i programmet framstod som ganska självklart och frågeställningen hos mig och andra var hur i hela världen det kan vara möjligt att en stabil familj utsätts för något som är så i hästväg felaktigt?

Samtidigt så kunde jag inte låta bli att i efterhand känna att det kanske finns en annan sida av det hela som handlar om det perspektiv på barnets bästa i alla lägen som vid något tillfälle framfördes i programmet och som är något som även jag vid flera tillfällen har tryckt på vikten av. 

Deeped skriver bra om detta idag.

I det vi såg igår finns det alldeles uppenbara märkligheter i hanteringen.

Men när det handlar om vad systern till mamman i familjen har reagerat över och anmält så handlar det ytterst om en reaktion som vi faktiskt behöver mer av i samhället. I detta finns inget fel. Detta tillsammans med att myndigheter faktiskt reagerar är den grund som vi behöver.

Sedan måste det finnas en professionalitet i hanteringen av den information som kommer.

Det handlar för det första om att hantera den och sedan göra den granskning som krävs för att hela tiden skona barnen som är inblandade från så lite lidande som möjligt.

Det är svårt att se att detta skedde i gårdagens fall från Sandviken. Ett LVU på den grund som framfördes tycks mycket märkligt och kan inte på något vis anses ha varit det bästa för barnen ens från början baserat på ett enda telefonsamtal och utan någon ytterligare kontroll.

Det jag tror är en orsak till att reaktionen blir så stark är just den enorma skillnad i reaktionsförmåga som detta fall, där allt har skett blixtsnabbt, och den långa rad av fall där det inte har skett någonting förrän det är försent och barn till och med får sätta livet till.

Det är en milsvidd mellan fall där inget, eller mycket lite, har skett och det vi såg igår.

Det är tyvärr återigen i dåligt utarbetade metoder att agera uifrån som Socialtjänsten har gjort en förhastad bedömning grundad på ett enda samtal från en person som framfört en hörsägen. Det LVU som togs beslut om skedde för barnens bästa, så som är tanken, men det skedde utan att det var i närheten av tillräckligt stark grund.

Det är samma brist på förutbestämda metoder som gör att man i andra fall helt missar att agera utifrån ett tips. Det måste finnas ett tillvägagångssätt och metoder för att ta hand om all oro om missförhållanden som framförs.

Det handlar inte, som någon uttalade sig idag, om att Socialtjänsten får kritik både när man är för snabba och när man inte har agerat alls eller alldeles för långsamt. Det handlar om att agera konsekvent i varje enskilt fall.

Det var med andra ord helt rätt av en orolig moster till barnen att framföra detta till Socialtjänsten.

Det var också bra att man tog det på allvar direkt. Men där slutar det goda i historien och övergår istället till överilade beslut utan grund och därefter till prestige och en svårighet att släppa något som är uppenbart.

Som "bonus" granskar en åklagare en filmsnutt från en semester och får för sig att detta skulle vara en medvetet inspelad film med sexuella motiv. En granskning som mer tycks vara färgad av märkliga moraliska föreställningar än något annat.

Till sist; vi ska komma ihåg att Uppdrag Granskning sällan visar upp en komplett bild av i många fall komplexa fall. Man har redan från början klart för sig vad man vill ta fram i ljuset och det viker man inte undan ifrån.

Den här gången finns det inte mycket att ifrågasätta, men det är bara några veckor sedan som Janne Josefsson själv gav sig på Pär Johansson och Glada Hudik på ett osmakligt sätt.