Nu snackas det om fiasko och underkänt för Sverige i friidrotts-VM. Den som gör detta har en taskig historisk uppfattning!
Sverige tar i och för sig "bara" en enda medalj, Klüfts guld i sjukampen, men vid sidan om detta finns det tre fjärdeplatser och tre sjundeplatser.
Det var media som piskade upp medaljförväntingarna före VM och det är samma media som nu betygsätter VM som ett misslyckande.
När Aftonbladet skriver att svenska folket ger domen underkänd till VM-insatsen så visar det tydliga tecken på en helt verklighetsfrämmande uppfattning och är mer ett prov på hur bortskämda vi är med framgångar under 2000-talet.
Självklart är det tungt när "gamla" pålitliga medaljörer som Stefan Holm och Kajsa Bergkvist inte lyckas, men istället har vi haft Johan Wissman som tog sig till final efter ett fantastiskt svenskt rekord i semifinalen, Mustafa Mohamed som slog sig in i den yppersta världseliten och Sanna Kallur som gör sitt livs lopp en hundradel från brons och två från silver.
Förutsättningarna inför OS nästa år ser mycket bra ut, bättre än inför Aten 2004 där Sverige tog tre guld (Klüft, Holm och Olsson), men utöver det inte hade någon ytterligare som var i närheten av att konkurrera om medaljer. Faktum är att bästa placering den gången, efter guldmedaljörerna, var Sanna Kallurs niondeplats på 100 m häck.
Till Beijing-OS finns det i dagsläget en lista på åtta potentiella medaljörer - Christian Olsson, Carolina Klüft, Mustafa Mohamed, Stefan Holm, Linus Törnblad, Kajsa Bergkvist, Magnus Arvidsson och Alhaji Jeng.
Till detta kommer ytterligare några stycken med möjligheter till finalplatser där Johan Wissman givetvis är det allra säkraste tipset. Tyvärr tävlar han i en gren, där det trots svenskt rekord med en sekund bara i år, krävs nästan en sekund till för att kunna konkurrera om medaljer med amerikanerna.
För Stefan Holm och Kajsa Begkvist lär det kommande året vara deras sista stora kraftansträngning innan deras karriärer avslutas. Holm är i yppersta världseliten och Kajsa behöver hitta rätt med tekniken och där tror jag det blir en ny tränare istället för Tregaro.
För Christian Olsson handlar det i första hand om att kunna balansera på rätt sida skadegränsen.
Det finns olika typer av misslyckanden, eller mindre bra insatser i årets VM, men det är ett litet antal i den svenska truppen som ens i efterhand kan ifrågasättas.
Med utgångspunkt från framtida utveckling och de möjligheter som finns för nya svenska friidrottare bland de 10-15 bästa i världen i sin gren kan jag bara hitta några stycken som inte borde varit i Japan - Hanna-Mia Persson i stav, Erik Sjökvist i 5000 m och Henrik Skoog 3000 m hinder. Misslyckandet i deras fall handlar inte om deras egen insats, de har presterat på den nivå de är förmögna till, utan om att de ens blev uttagna till VM.
En klarad B-kvalgräns borde inte vara nog för att med automatik få en biljett till VM. Den ska kunna göra det, men under omständigheter som innebär att man kan se en realistisk chans att uttagningen kan ge något för framtiden.
Inför OS nästa år har ingen av ovanstående trio en chans att bli uttagna, när SOK lägger sitt ord med i bedömningen, om de inte genomgår en osannolik förvandling under hösten och vintern.
Det som man också måste komma ihåg är att OS är något helt annat än VM. Det är just där som alla vill vara som bäst. En misslyckad medaljsatsning i OS är betydligt tuffare för den aktive att misslyckas med än i ett VM där chansen ändå återkommer vartannat år.
Sedan är inte medaljer allt som räknas i idrottens värld, men det är medaljörerna som vi kommer ihåg efteråt även om det finns oförglömliga hjältar även bland de som inte lyckats ta sig hela vägen upp på pallen.
En sådan hjälte kan vi hämta från årets VM i form av Mustafa Mohameds heroiska insats på 3000 m hinder. En annan är Johan Wissman när han som förste svenske sprinter sedan 1920-talet tog sig till en global final.
Aktuella länkar:
1
2
1
2
