Det är givetvis lätt att säga att Sanna Kallur, nu när hon slår sitt personliga rekord och slår alla sina konkurrenter, har toppat formen försent på säsongen.
Snarare handlar det om en mycket imponerande jämnhet på en nivå som vi inte sett sedan Ludmilas mycket misstänkta svenska rekord sattes på 90-talet. Kallur har under hela säsongen, lopp efter lopp, legat på tider mellan 12,55-12,70.
I VM satte hon personbästa, i fredags sprang hon på 12,52, en tid som utan Perrys knuff hade varit ännu bättre och minst en bronsplats. Idag i Berlin blev det ännu ett personrekord med 12,49.
Hon har efter VM slagit Michelle Perry tre gånger på raken, men hon har aldrig sprungit så fort som Perry gjorde i VM-finalen (12,46), inte ens idag.
Det bästa är att Sanna Kallur har blivit bättre varje år och det finns ingenting som säger att detta inte kommer att fortsätta även nästa år.
Lyckas hon med det så kommer hon slippa ifrån någon mer förhatlig fjärdeplats. Hon kommer då dessutom att radera ut Ludmila Enqvists svenska rekord på 12,47, förpassa det till papperskorgen, och vinna OS-guld i Beijing.
Aktuella länkar:
Andra bloggar om: sport, friidrott, sanna kallur, susanna kallur, ludmila enqvist
Comments