Sports Edition

FC Gothia

Vad ska man göra när den enskilda klubben aldrig lyckas med mer än att på sin höjd hänga kvar i allsvenskan?

Man slår ihop tre föreningar och tror att detta innebär en ny storklubb.

Det är i all fall vad Örgryte, Häcken och GAIS verkar tro när det ser ut som om de tre kommer att bilda en gemensam satsning på seniornivå "för att skapa ett lag som kan ta sikte och göra en ordentlig satsning mot Europa", som ska gå under namnet FC Gothia.

Jag är inte speciellt insatt i strukturen hos de tre föreningarna, men det låter som en rejäl kulturkrock att knyta ihop ÖIS och GAIS.

Att det måste vara komplicerat att ha så många föreningar i samma stad som har målsättningen att vara ett stabilt allsvenskt lag är lätt att förstå. Men därifrån till att tro på att en sammanslagning ska förvandla ett halvrisigt allsvenskt lag och två superettan-lag till en svensk storklubb är nog att var alite väl optimistiska.

Det ska till rejäla ekonomiska resurser. Fansen från tre föreningar, där två är klassiska svenska lag, ska försöka att svälja stoltheten och plötsligt viga sitt fotbollsliv till förmån för en ny förening.

Om det är sant är det givetvis en spännande satsning, men den är inte på något vis en garant för något mer än skapandet av ett medelmåttigt allsvenskt lag utan historia.

IFK Göteborg blir därmed den enda klassiska fotbollföreningen från Göteborg som finns kvar på seniornivå. Det låter också spännande.

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, ifk göteborg, gais, örgryte, häcken, fc gothia, Intressant.se

Dam-VM i fotboll är som att dricka öl ur plastmugg

Imorgon börjar fotbolls-VM för damer i Kina. Under 20 dagar får de svenska damerna en uppmärksamhet som inte ställs i någon som helst proportion till vad som i normal fall presteras på planen.

Damfotboll i Sverige är en sport som intresserar svenska folket ungefär lika lite och lika sällan som curling, skytte och modern femkamp - enbart i samband med ett stort mästerskap där vi blir något mer intresserade enbart för att det handlar om vår nations ära i internationella sammanhang.

I samband med varje OS eller VM kommer alltid diskussionen upp om att damfotboll missgynnas i relation till herrarna. Den då aktuella framgången i mästerskapet tror man kommer att ge damfotbollen den skjuts som de anses att sporten är värd i form av intresse och ekonomiska förutsättningar.

Grejen är bara att det händer aldrig. 5 veckor efter mästerskapet är slut intresserar damfotbollen sponsorer och publik precis lika lite som 5 veckor före mästerskapet.

Det är helt enkelt så att damfotboll enbart engagerar det svenska folket i någon större utsträckning när det handlar om möjligheter att vinna EM, VM eller OS. Damfotboll är för publiken mer en rolig grej vid de här tillfällena än något som lämnar ett eftertryck.

Bäst kan det kanske liknas vid en gatufest där man dricker öl i plastmugg och umgås med människor från sin hemstad som man bara träffar en gång om året. Man tycker det är trevligt just då, men när man dagen efter, vid närmare eftertanke, begrundar det hela kommer man fram till att ha lurat sig själv en smula.

Så därför kommer det att bli som vanligt när VM drar igång. Man tittar för det är just VM och man håller, givetvis, på Sverige både i enskilda matcher och totalt sett. Men skulle det gå åt pipsvängen redan i gruppspelet så är det glömt redan i samma sekund man stänger av TV:n.

Det är skillnad det mot när Lagerbäcks landslag slås ut på ett grymt sätt mot Holland i herrarnas EM eller snöpligt förlorar mot Senegal i VM.  Fast att det gått flera år sedan dess kan man fortfarande ta på den grymma känslan när detta skedde.

Är det någon, mer än de närmast sörjande, som har samma känslor över damernas förlust i VM-finalen för 4 år sedan?

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, damfotboll, Intressant.se

Imorgon börjar fotbolls-VM för damer i Kina. Under 20 dagar får de svenska damerna en uppmärksamhet som inte ställs i någon som helst proportion till vad som i normal fall presteras på planen.

Damfotboll i Sverige är en sport som intresserar svenska folket ungefär lika lite och lika sällan som curling, skytte och modern femkamp - enbart i samband med ett stort mästerskap där vi blir något mer intresserade enbart för att det handlar om vår nations ära i internationella sammanhang.

I samband med varje OS eller VM kommer alltid diskussionen upp om att damfotboll missgynnas i relation till herrarna. Den då aktuella framgången i mästerskapet tror man kommer att ge damfotbollen den skjuts som de anses att sporten är värd i form av intresse och ekonomiska förutsättningar.

Grejen är bara att det händer aldrig. 5 veckor efter mästerskapet är slut intresserar damfotbollen sponsorer och publik precis lika lite som 5 veckor före mästerskapet.

Det är helt enkelt så att damfotboll enbart engagerar det svenska folket i någon större utsträckning när det handlar om möjligheter att vinna EM, VM eller OS. Damfotboll är för publiken mer en rolig grej vid de här tillfällena än något som lämnar ett eftertryck.

Bäst kan det kanske liknas vid en gatufest där man dricker öl i plastmugg och umgås med människor från sin hemstad som man bara träffar en gång om året. Man tycker det är trevligt just då, men när man dagen efter, vid närmare eftertanke, begrundar det hela kommer man fram till att ha lurat sig själv en smula.

Så därför kommer det att bli som vanligt när VM drar igång. Man tittar för det är just VM och man håller, givetvis, på Sverige både i enskilda matcher och totalt sett. Men skulle det gå åt pipsvängen redan i gruppspelet så är det glömt redan i samma sekund man stänger av TV:n.

Det är skillnad det mot när Lagerbäcks landslag slås ut på ett grymt sätt mot Holland i herrarnas EM eller snöpligt förlorar mot Senegal i VM.  Fast att det gått flera år sedan dess kan man fortfarande ta på den grymma känslan när detta skedde.

Är det någon, mer än de närmast sörjande, som har samma känslor över damernas förlust i VM-finalen för 4 år sedan?

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, damfotboll, Intressant.se

ZLATAN!

Det har kommenterats av en mängd krönikörer och bloggare redan, men det är likafullt något som jag vill uppmärksamma.

Zlatan Ibrahimovic gjorde igår sin enskilt bästa landskamp i karriären. Han var en, i alla avseenden, gigant på planen och fick både med och motspelare att emellanåt se ut som pojklagsspelare eller kanske damlandslagsspelare.

För första gången visar han sitt världsklasspel i en hel landskamp och dödar alla kraxande kritiker som förföljt honom och slagit till med sina fördömanden genom åren. Det enda som saknades var ett mål.

Han dödade till och med kritiken om sin egoistiska och självupptagna stil. I frånvaro av ordinarie lagkaptenen Fredrik Ljungberg var det Zlatan som pushade sina kamrater, tackade för goda intentioner och serverade smörpass till höger och vänster.

Det kan låta märkligt med tanke på att han snart har gjort 50 landskamper, men det här kan ha varit det slutgiltiga genombrottet för Zlatan i landslaget och som innebär att han betydligt oftare kommer att vara samma fantastiska världsklasspelare även i landslaget.

I övrigt visade Kennedy Bakircioglü i sitt inhopp, precis som mot USA, att han är att räkna med på allvar i fortsättningen.

Den i landslagssammanhang ständigt deppige och upphaussade Kim Källström fick i alla fall ett inhopp.

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, zlatan, zlatan ibrahimovic

Gary Sundgren sämst genom tiderna

Johan Elmander har under sina åtta landskamper lyckats skrapa ihop det bästa plussnittet av alla i landslaget sedan Aftonbladet började betygsätta på det här viset 1981.

Elmanders snitt är 3,4 och sedan följer en lång rad spelare i fallande skala.

Sämst av alla, och en bekräftelse på hur värdelös han egentligen var i landslaget, är den gamle AIK-aren Gary Sundgren.

Han lyckades på sina tolv landskamper få ett snitt på 1,7 och det lägsta betyget, ett plus, i hälften av sina framträdanden i den gulblå tröjan.

Faktum är att han är ganska överlägset sist i listan och den ger den där utvisslingen i en kvalmatch mot Luxemburg på Ullevi ett helt annat perspektiv.

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, aik, Intressant.se

Vårt mångkulturella landslag

En sketen träningslandskamp mot USA på Ullevi igår, men också ett tecken på vårt mångkulturella svenska samhälle.

Simon Bank på Aftonbladet sammanfattar det hela så här:

"I andra halvlek representerades Sverige av finsk-egyptiske Shaaban, bosniske Majstorovic, chilenske Concha, assyriske Bakircioglü, serbiske Djuric och bosnien-kroatiske Ibrahimovic. Det var lite historia som svepte förbi där, någonstans. Medan Sverigedemokrater firade nya opinionsframgångar."

Till Banks lista kan vi lägga Kongo-Kim som dessutom gjorde Sveriges segermål...

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, zlatan, mångkulturell, sverigedemokraterna, samhälle, politik, Intressant.se

Mästare i Sverige - chanslösa i europa

Att det är stor skillnad mellan sverige- och europatoppen i fotboll visste jag om.

Jag visste också att Valencia är mycket bra och att Elfsborg skulle få ha en av sina bättre dagar kombinerad med lite tur för att kunna rubba spanjorerna.

Men att det skulle vara en så enorm klasskillnad som den i gårdagens match trodde nog inte ens jag. Det var ett på alla punkter totalt överlägset Valencia som spelade alla eventuella förhoppningar om svenskt avancemang sönder och samman.

Är det ens så stor skilland om en match skulle spelas mellan Lagerbäcks och Dennerbys båda landslag?

Samuel Holmén, som för någon dag sedan blev uttagen till landslagets match mot USA, såg ut som en knattespelare större delen av matchen.

Mathias Svensson var precis sådär dålig som jag mindes honom innan han kom hem till Borås igen och visade någon form av motsats i allsvenskan.

Landslagsman Anders Svensson får skylla på sina taskiga ljumskar för att komma undan med hedern i behåll.

Den ende elfsborgaren som rent spelmässigt kan vara stolt över gårdagen är Johan Wiland som höll nere siffrorna rejält. Han gjorde i alla fall skäl för sin landslagsplats mot USA.

Skillnaden var pinsam och tyvärr visar detta bara hur tragistk långt ifrån de stora sammanhangen svensk klubbfotboll är för närvarande.

Den enda lösningen är möjligheter att få in mer pengar i svensk klubbfotboll så att de största föreningarna kan hålla sig med trupper som innehåller fler riktiga landslagsmän, svenska och utländska, av någorlunda klass.

Aktuella länkar:

Simon Bank

Herman Dill

Andra bloggar om: sport, fotboll, elfsborg, valencia, borås, champions league, ekonomi, samuel holmén, johan wiland, anders svensson

Att det är stor skillnad mellan sverige- och europatoppen i fotboll visste jag om.

Jag visste också att Valencia är mycket bra och att Elfsborg skulle få ha en av sina bättre dagar kombinerad med lite tur för att kunna rubba spanjorerna.

Men att det skulle vara en så enorm klasskillnad som den i gårdagens match trodde nog inte ens jag. Det var ett på alla punkter totalt överlägset Valencia som spelade alla eventuella förhoppningar om svenskt avancemang sönder och samman.

Är det ens så stor skilland om en match skulle spelas mellan Lagerbäcks och Dennerbys båda landslag?

Samuel Holmén, som för någon dag sedan blev uttagen till landslagets match mot USA, såg ut som en knattespelare större delen av matchen.

Mathias Svensson var precis sådär dålig som jag mindes honom innan han kom hem till Borås igen och visade någon form av motsats i allsvenskan.

Landslagsman Anders Svensson får skylla på sina taskiga ljumskar för att komma undan med hedern i behåll.

Den ende elfsborgaren som rent spelmässigt kan vara stolt över gårdagen är Johan Wiland som höll nere siffrorna rejält. Han gjorde i alla fall skäl för sin landslagsplats mot USA.

Skillnaden var pinsam och tyvärr visar detta bara hur tragistk långt ifrån de stora sammanhangen svensk klubbfotboll är för närvarande.

Den enda lösningen är möjligheter att få in mer pengar i svensk klubbfotboll så att de största föreningarna kan hålla sig med trupper som innehåller fler riktiga landslagsmän, svenska och utländska, av någorlunda klass.

Aktuella länkar:

Simon Bank

Herman Dill

Andra bloggar om: sport, fotboll, elfsborg, valencia, borås, champions league, ekonomi, samuel holmén, johan wiland, anders svensson

Ingen Marcus Berg i landslaget

Nähä, ingen Marcus Berg i landslagstruppen mot USA.

Istället får några andra allsvenskar chansen - Dusan Djuric, Johan Wiland och Samuel Holmén!

Som om inte detta vore nog får den, för hundra år sedan lovande, Rade Prica vara med och dessutom får självfallet sidleds-Daniel chansen att åter skräpa ner den svenska truppen.

Lagerbäck glömde en som också borde fått en plats för Marcus Berg. Lasse, ring till Johnny Rödlund också!

Hur många mål måste man göra i allsvenskan på 17 matcher för att bli uttagen i en svensk landslagstrupp?

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, marcus berg, blåvitt, ifk göteborg, lars lagerbäck, Intressant.se

När spelar Marcus Berg i Lagerbäcks landslag?

Två nya mål av Marcus Berg i gårdagens segermatch mot Gefle.

Med risk för att falla på eget grepp, efter min totala sågning av allsvenskan igår, så måste frågan ändå ställas:

När får han sin första chans i A-landslaget?

För oavsett klassen på vår högsta serie så går det inte att komma ifrån det faktum att han nu har gjort 13 mål på 16 matcher.

Den 22 augusti möter landslaget USA på Ullevi i Göteborg. Då borde Marcus Berg i alla fall finnas med i truppen.

Aktuella länkar:

Eget inlägg: Allsvenskan har aldrig varit sämre 

Andra bloggar om: marcus berg, fotboll, sport, ifk göteborg, allsvenskan, lars lagerbäck, Intressant.se

Svensk fotboll är kass!

För att vi ska ha ett riktigt bra svenskt lag i europeiskt cupspel så måste skillnaderna mellan lagen i allsvenskan dramatiskt förändras.

Vi behöver 3-4 lag som är så mycket bättre än de övriga att det inte mer än i undantagsfall är någon annan klubb som kan konkurrera om slutsegern.

Den allsvenska slutsegrarna förlorar alldeles för många matcher under säsongen för att det ska vara bra för svensk fotboll.

Under den senaste 10-årsperioden har vinnaren av allsvenskan i snitt förlorat 5,2 matcher respektive säsong. De positiva undantagen är AIK som 1998 med 2 förluster och Elfsborg förra året med 3 förluster. Den mörkaste säsongen tillhör Halmstad BK när de 1997 vann allsvenskan trots att de förlorade 8 av 26 matcher.

Redan nu, när det återstår 10 matcher för de allra flesta lagen i allsvenskan, stoltserar topplagen med alldeles för många förluster för att det ska vara godkänt (Halmstad 3, Elfsborg och Djurgården 4, Blåvitt 5, Kalmar och Hammarby 6).

När IFK Göteborg var som allra bäst, och konkurrerade med de riktiga storlagen i Champions League i mitten av 90-talet, så förlorade de i snitt 3,75 matcher per säsong 1993-1996.

Då kanske någon får för sig att Elfsborg har ett lag som duger i årets kvalspel, när de bara hade 3 förluster förra året. Ja, det är möjligt att de kan skrälla mot Valencia, om de först lyckas slå Debrecen på onsdag, men förmodligen räcker det inte till.

Skillnaden i klass mellan de bästa lagen i europa och våra svenska mästare har sedan slutet av 90-talet blivit enormt stor. Den sista godkända säsongen för ett svenskt lag i europeiskt cupspel är AIK i Champions League 1999 och det är 8 år sedan!

Vi behöver en förening som inte förlorar mer än ett par-tre matcher per allsvensk säsong och som har en så bred trupp att ett krävande kvalspel till Champions League, mitt under brinnande säsong, kan klaras även med spelare skadade.

Så som det låter i Borås, nu när Elfsborg gör ett tappert försök att nå Champions League, är det så många spelare på skadelistan efter varje kvalmatch att det inte finns ett tillräckligt bra och alert manskap att ställa på benen till nästa allsvenska match.

Hur i hela friden ska det ens vara tänkbart att kunna hävda sig i ett gruppspel, med tuffa matcher mot europeiska topplag, när kvalmatcher mot i sammanhanget blåbärsligor i Irland och Ungern kräver så mycket av spelarmaterialet?

Slutsatsen av hur det ser ut i årets allsvenska och vad som krävs för att spela gruppspelet i Champions League, mer än på bonnröta genom vinna mot ett Valencia som underskattar motståndet,  är att allsvenskan inte i modern tid har varit sämre än vad den är 2007. Möjligtvis är den på samma usla nivå som någon av de 10 senaste säsongerna.

Modern klubbfotboll i nationella seriesystem handlar inte om spel på någon demokratisk trivselnivå där alla ska kunna slå alla så att ingen ska bli ledsen.

Vi har sett alldeles för många upphaussade svenska mästare (Real Malmö och Djurgårdens Monopol-satsning) de senaste tio åren som visat sig inte räcka någonstans.

Det handlar om att även i Sverige göra det möjligt för externa finansiärer att köpa upp hela föreningar i syfte att pumpa in de pengar som krävs för att bygga en förening av någorlunda god europeisk klass.

Det går i Danmark och Norge. Nu är det dags för Lars-Åke Lagrell att agera så att vi slipper se de allsvenska seriesegrarna med nöd och näppe vinna mot Debrecen och Linfield.

Andra bloggar om: sport, fotboll, elfsborg, borås, ifk göteborg, malmö ff, djurgården, aik, halmstad bk, allsvenskan, champions league, ekonomi, Intressant.se

För att vi ska ha ett riktigt bra svenskt lag i europeiskt cupspel så måste skillnaderna mellan lagen i allsvenskan dramatiskt förändras.

Vi behöver 3-4 lag som är så mycket bättre än de övriga att det inte mer än i undantagsfall är någon annan klubb som kan konkurrera om slutsegern.

Den allsvenska slutsegrarna förlorar alldeles för många matcher under säsongen för att det ska vara bra för svensk fotboll.

Under den senaste 10-årsperioden har vinnaren av allsvenskan i snitt förlorat 5,2 matcher respektive säsong. De positiva undantagen är AIK som 1998 med 2 förluster och Elfsborg förra året med 3 förluster. Den mörkaste säsongen tillhör Halmstad BK när de 1997 vann allsvenskan trots att de förlorade 8 av 26 matcher.

Redan nu, när det återstår 10 matcher för de allra flesta lagen i allsvenskan, stoltserar topplagen med alldeles för många förluster för att det ska vara godkänt (Halmstad 3, Elfsborg och Djurgården 4, Blåvitt 5, Kalmar och Hammarby 6).

När IFK Göteborg var som allra bäst, och konkurrerade med de riktiga storlagen i Champions League i mitten av 90-talet, så förlorade de i snitt 3,75 matcher per säsong 1993-1996.

Då kanske någon får för sig att Elfsborg har ett lag som duger i årets kvalspel, när de bara hade 3 förluster förra året. Ja, det är möjligt att de kan skrälla mot Valencia, om de först lyckas slå Debrecen på onsdag, men förmodligen räcker det inte till.

Skillnaden i klass mellan de bästa lagen i europa och våra svenska mästare har sedan slutet av 90-talet blivit enormt stor. Den sista godkända säsongen för ett svenskt lag i europeiskt cupspel är AIK i Champions League 1999 och det är 8 år sedan!

Vi behöver en förening som inte förlorar mer än ett par-tre matcher per allsvensk säsong och som har en så bred trupp att ett krävande kvalspel till Champions League, mitt under brinnande säsong, kan klaras även med spelare skadade.

Så som det låter i Borås, nu när Elfsborg gör ett tappert försök att nå Champions League, är det så många spelare på skadelistan efter varje kvalmatch att det inte finns ett tillräckligt bra och alert manskap att ställa på benen till nästa allsvenska match.

Hur i hela friden ska det ens vara tänkbart att kunna hävda sig i ett gruppspel, med tuffa matcher mot europeiska topplag, när kvalmatcher mot i sammanhanget blåbärsligor i Irland och Ungern kräver så mycket av spelarmaterialet?

Slutsatsen av hur det ser ut i årets allsvenska och vad som krävs för att spela gruppspelet i Champions League, mer än på bonnröta genom vinna mot ett Valencia som underskattar motståndet,  är att allsvenskan inte i modern tid har varit sämre än vad den är 2007. Möjligtvis är den på samma usla nivå som någon av de 10 senaste säsongerna.

Modern klubbfotboll i nationella seriesystem handlar inte om spel på någon demokratisk trivselnivå där alla ska kunna slå alla så att ingen ska bli ledsen.

Vi har sett alldeles för många upphaussade svenska mästare (Real Malmö och Djurgårdens Monopol-satsning) de senaste tio åren som visat sig inte räcka någonstans.

Det handlar om att även i Sverige göra det möjligt för externa finansiärer att köpa upp hela föreningar i syfte att pumpa in de pengar som krävs för att bygga en förening av någorlunda god europeisk klass.

Det går i Danmark och Norge. Nu är det dags för Lars-Åke Lagrell att agera så att vi slipper se de allsvenska seriesegrarna med nöd och näppe vinna mot Debrecen och Linfield.

Andra bloggar om: sport, fotboll, elfsborg, borås, ifk göteborg, malmö ff, djurgården, aik, halmstad bk, allsvenskan, champions league, ekonomi, Intressant.se

Valencia är vägen mot toppen

Elfsborg ska alltså, om man nu slår ut Debrecen, möta spanska Valencia i sista kvalomgången innan gruppspelet i Champions League börjar.

Underskattning från spanjorernas sida är Elfsborg enda chans. Thomas Wernersson ger boråsarna 15-20% chans att gå vidare till gruppspelet, något som för mig låter mycket optimistiskt.

Men Wernersson kanske drömmer sig tillbaka till våren 1982, när IFK Göteborg spelade den i alla bemärkelser viktigaste matchen i klubbens moderna historia, och man på bortaplan mötte just detta Valencia i kvartsfinalen av Uefa-cupen det året. Klubben stod på en ekonomiskt katastrofal nivå som innebar att supportrarna lånade ut pengar för att laget skulle kunna ta sig till Spanien för den första matchen.

Den slutade 2-2 och sedan vann Blåvitt med 2-0 hemma. Resten av historien vet vi - IFK Göteborg krossade Hamburger SV i finalen och hade i och med denna, i alla bemärkelser, avgörande prestation inlett en 15 år lång  period på europeisk toppnivå som saknar motstycke i svensk klubbfotbolls historia.

Nu tror inte jag att Elfsborg är på väg mot något liknande, även om man skulle skrälla mot Valencia FC, men det kanske kan vara värt för Magnus Haglund att leta fram lite gamla bilder från våren 1982 som en inspirationskälla för elfsborgsspelarna om att ingenting är omöjligt, inte ens när man spelar de största matcherna i klubbens historia.

Men först ska som sagt Debrecen elimineras i nästa vecka.

Aktuella länkar:

Andra bloggar om: sport, fotboll, elfsborg, valencia, ifk göteborg, blåvitt, champions league, Intressant.se